I veckan kommer decemberöverenskommelsen att testas på allvar när regeringen presenterar den ekonomiska vårpropositionen och vårändringsbudgeten, som man har förhandlat fram med Vänsterpartiet. Resultatet i riksdagsvalet innebar ett förändrat politiskt läge. Näst efter att Sverige fick en ny regeringen är den stora konsekvensen av valresultatet att det har skett en omfattande tyngdpunktsförskjutning inom högern. Samtidigt som de borgerliga partierna nådde sitt sämsta valresultat i modern tid blev ett rasistiskt parti landets tredje största. Diskussionen om decemberöverenskommelsen inom de borgerliga partierna avspeglar hur man ska hantera denna tyngdpunktsförskjutning.
Ända sedan decemberöverenskommelsen presenterades i mellandagarna har den varit föremål för livlig diskussion, inte minst på de borgerliga ledarsidorna. Igår efterlyste SvD:s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl, under rubriken ”Låt DÖ dö”, en borgerlighet som ”vågar gå i riktig opposition”. Hon uppmanar de borgerliga partierna att:
”Förklara för svenska folket och de andra partierna att ni tycker att Sverige har tagit en sådan skadlig riktning av de gångna månadernas styre, att ni för landets skull avser att gå i riktig opposition. Det innebär att ni vid sidan av att opponera mot regeringens politik också i alla lägen kommer att söka möjlighet för Sverige att hålla en kurs av borgerligt och frihetligt inriktad politik.”
Lifvendahl menar att presentationen av vårbudgeten är ett bra tillfälle för de borgerliga partierna att meddela att man lämnar decemberöverenskommelsen. I ledaren upprepas höstens borgerliga talepunkt att det är upp till statsministern att söka stöd i riksdagen för sin politik, om Löfven misslyckas konstaterar Lifvendahl ”får ni [de borgerliga] samla ihop er och förklara att ni är beredda att regera Sverige, med eller utan ett extra val”. I korthet kan Tove Lifvendahls poäng tolkas som att de borgerliga, trots förlusten i förra höstens val, ska vara beredda att regera med passivt – eller aktivt, frågan berörs överhuvudtaget inte i ledaren – stöd från Sverigedemokraterna.
Det är inte bara på SvD:s och Dagens Industris ledarsidor som det morras, utan också inom de borgerliga partierna tycks det finnas ett uppror mot decemberöverenskommelsen. Upproret består inte bara av gamla stötar som den tidigare försvarsministern Anders Björck (M), som i förra veckans SVT-dokumentär om Nya Moderaterna konstaterade att det finns ”en borgerlig majoritet”, och moderata back-benchers som riksdagsledamoten Finn Bengtsson. I helgen rapporterade Göteborgs-Posten om hur uppgörelsen kritiseras av moderata lokalpolitiker och tidigare har Sydsvenskan rapporterat detsamma från Skåne. Kristdemokraternas blivande partiledare, Ebba Busch Thor, kan inte svara på om hon själv skulle ingå decemberöverenskommelsen och också Liberala ungdomsförbundet har kritiserat den.
Synen på decemberöverenskommelsen kommer att fortsätta vara en vattendelare i den svenska politiska debatten. Så länge som överenskommelsen består kommer den också att vara föremål för dragkamp inom borgerligheten. Delvis handlar det om politisk strategi, men ytterst är det rågången till Sverigedemokraterna som står på spel. Frågan är om borgerligheten i Sverige, till skillnad från i grannländerna Danmark och Norge, kommer att upprätthålla denna eller vara beredd att regera med stöd av ett rasistiskt parti?
Alla progressiva krafter behöver se till att det också i fortsättningen är politiskt omöjligt för de borgerliga partierna att söka stöd hos Sverigedemokraterna. Om den parlamentariska isoleringen av Sverigedemokraterna bryts kommer det att innebära en fortsatt normalisering av partiet och av dess rasistiska tankegods. Konsekvenserna kommer att vara påtagliga och allra hårdast gå ut över de som drabbas av Sverigedemokraternas rasism. I ett längre perspektiv riskerar resultatet också bli att det sker en fortsatt förskjutning bort från de ekonomiska konfliktlinjerna mellan höger och vänster, något som i förlängningen försvårar arbetarrörelsens mobilisering av LO-väljare. Därför är det också ur ett strategiskt perspektiv avgörande för vänstern att den parlamentariska isoleringen av Sverigedemokraterna upprätthålls.
I ljuset av decemberöverenskommelsen är de borgerliga partiledningarnas strategi uppenbar. Strategin handlar om att på så många områden som möjligt agera för att minimera regeringens handlingsutrymme. Det framgick tydligt av de borgerliga partisekreterarnas utspel under förra veckan. Genom tillkännagivanden i riksdagen, KU-anmälningar och hot om misstroendeförklaringar kommer de borgerliga partierna att göra sitt yttersta för att begränsa regeringens möjlighet att lägga fram och få igenom sin politik. Det sämsta svaret på borgerlighetens strategi skulle vara om regeringen lämnar walk-over och lägger sig utan match, alltså i för hög utsträckning anpassar sig till det parlamentariska läget. Regeringen måste istället ta konflikt med högern och då inte bara i riksdagens kammare och i slutna mötesrum. En minoritetsregerings starkaste vapen finns i opinionsbildningen. Den här regeringen behöver ett framtidsprojekt, konkreta reformer som man kan mobilisera och skapa rörelse kring ute i samhället. Varför inte börja med välfärdsfrågorna, där det folkliga stödet är stort för reformer som bryter nedrustningen av välfärden och lagar hålen i skyddsnäten.
Vänsterpartiet har fått en intressant och viktig position efter decemberöverenskommelsen. Så länge allianspartierna lägger gemensamma budgetförslag är regeringen tvingad till att göra upp med Vänsterpartiet för att kunna lägga det budgetförslag som får störst stöd i riksdagen. Enligt Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé gäller denna ordning också efter att de borgerliga partiernas börjar lägga separata budgetmotioner. Samtidigt som Vänsterpartiet har möjlighet att påverka innehållet i statens budget kan man på andra områden fungera som ett oppositionsparti. Man väljer själv när man vill göra upp och när man vill ta konflikt. Det är ett bra utgångsläge för att ta plats i debatten och skapa en självständig profil. Samtidigt är det en position som är svår att balansera – för framgång krävs att väljarna också uppfattar tydliga konflikter mellan Vänsterpartiet och regeringspartierna. Det sista är väl värt att påminna om när helheten i såväl vårbudget som vårändringsbudget presenteras senare i veckan.