I samband med Jonas Sjöstedts sommartal i Umeå talade Ung Vänsters förbundsordförande Hanna Cederin. Se talet här:
[youtube width=”520″ height=”344″]https://youtu.be/AljWWCoA2zU[/youtube]
Läs talet här:
Umebor, medmänniskor
Att vi är människor är det som binder ihop oss. Annars är vi ganska olika, ibland väldigt olika. Vissa har växt upp i hus på landsbygden, andra i lägenhet i stan och andra på flyktingförläggning. Vi är sneda och krokiga, långa och korta. En del tror på Gud, andra tror alldeles bestämt på ingenting alls och en del tror på Bruce Springsteen. Men vi har vår mänsklighet gemensamt, och vårt människovärde.
Det vi inte är det är siffror i statistiken, lönsamma eller olönsamma, varor som kan skeppas runt, mätas och vägas och säljas. Vi kan inte jämföras med sopor eller med skadedjur. Våra behov går inte att mäta i sekunder, ett samtal mellan två människor är inte mekaniskt. Vi kan inte avhumaniseras, vårt människovärde består. Ändå finns det dom som vill dela upp oss, värdera oss olika och behandla oss därefter.
Vänsterns kamp handlar om motsatsen till det tekniskt, matematiska. Det handlar om mänsklighet, det som binder oss samman och det som säger att hur lönsamma vi är inte avgör vårt människovärde. Att rätten att fly undan förtryck gäller oss alla. Det som skiljer oss åt kan aldrig rättfärdiga ett system där makten fördelas ojämlikt, där rätten till ett tryggt liv bara gäller för några få. Det som avhumaniserats vill vi mänskliggöra. Därför kämpar vi.
Så till dom som vill dela upp och värdera säger vi; nej. Vi kräver rätten att få vara dom krokiga och sneda människor vi är. Vi accepterar inte dom avstånd och klyftor ni vill skapa mellan oss. Vi är olika men vår rörelse handlar om solidaritet, att se sig själv i andra och gå sida vid sida.
—
Vilka budskap vi nås av spelar roll. Att mata oss med dikt och fragment har alltid varit en avgörande del i högerns fördumningsprojekt. Dikt om valfrihet och individens möjligheter. Det som i själva verket hänger ihop blir till små fragment, för enligt dom finns inga strukturer. Så kan dom upprätthålla dom klyftor som hindrar oss från solidaritet och sammanhang.
När vi pratar om den ökade psykiska ohälsan bland unga så är det på samma gång en berättelse om ångest och oro hos tusentals individer, som en berättelse om hur det samhälle vi lever i och dom maktstrukturer som präglar det. Det är ingen slump att det är hos unga tjejer som ångest och oro ökat mest. Det är priset för rädslan för att misslyckas med den balansgång som vi tvingas vandra eftersom vi inte är män. Ofta är den omöjlig och stundtals är den uthärdlig, men vi blir alltid påminda. Kanske kanske, om man håller sig på mattan att det går. Smink, men inte för mycket. Träna utan att bli för fixerad. Vara schysst mot killarna, men inte för schysst. Fixa bra betyg. Kalkylera riskerna, räkna kalorierna. Så bär dom unga tjejerna ansvaret och skulden som individer, för ett samhällsproblem som kräver politiska lösningar.
Det håller inte. Det finns ingen quickfix men det finns steg att ta. Resurser till öppna ungdomsmottagningar och mer personal. En psykiatri där vi får plats och där någon lyssnar som har tid och kompetens. Vi ska inte längre bära detta ensamma. Det privata är politiskt, och politiska problem kräver politiska lösningar.
—
Högern har varit uppfinningsrik i sommar. Dom har döpt om gamla, bakåtsträvande förslag med nya fräscha ord. Svenskt Näringsliv har propagerat för utökat RUT-avdrag, eller som dom kallar det – fler ”vardagsjobb”. Alltså lågkvalificerade låglönejobb. Jan Björklund vill ”modernisera” arbetsrätten, för en låg lön är bättre än ingen alls. Det senaste är att de ”nya” Moderaterna har ”utvecklat” sin politik och kommit med det ”nya” förslaget att göra fler rättslösa på arbetsmarknaden. De vill införa en ny anställningsform där den som jobbar kan sparkas när som helst under 18 månader och inte får ställa krav på kollektivavtal.
Det här är inte nytt och inte fräscht. Det är en fortsättning på en långtgående attack mot fackföreningsrörelsen, som redan pågått en tid. EU, högern och Svenskt Näringsliv har träffsäkert skjutit så många skott mot lagboken att arbetsgivarna kan hitta kryphål utan minsta problem. Kvittot är tydligt. Stressen ökar, inte bara hos de med visstidsanställning utan hos alla de som på grund av en försvagad maktposition glider bort från inflytande över sin arbetssituation och därmed vardagslivet. Det handlar om timvikarier, sms-anställda, slit-och-släng-anställda, visstidare. Otryggt barn har många namn. Det kallas ”prekariatet” och påstås vara nytt, men är i själva verket samma arbetarklass som lever och arbetar på någon annans villkor.
Om vi kallar det skitliv, skitjobb eller tjänstefolk sätter högern champagnen i halsen. Inte för att dom ömmar för han som tog det enda jobb han kunde få som städare i fina villor. Inte för att dom värnar om yrkesstolheten hos den unga tjejen som går ut med friserade rashundar på Östermalm. Nej, dom ylar och gnyr för dom är avslöjade.
Låt mig besvara högerns förljugna nyspråk med klarspråk. Vi behöver inte fler lågkvalificerade, lågbetalda jobb som sliter ut våra kroppar. Vi tänker inte se på när ni vill ge arbetsgivare och chefer mer makt på vår bekostnad. Kalla det vad ni vill, men vi kallar det våra jobb och våra villkor.
—
Arbetsvillkor har alltid varit centralt för oss socialister. Jag menar inte bara arbetslöshetssiffror, lagtexter eller lönenivåer. Själva situationen på arbetsplatsen, arbetstiderna, arbetsmiljön, schemaläggningen. Varför? Ja, det handlar om makt. Om trygghet, frihet.
Trygghet är mer än att bara vara bekväm, ha en villa eller en Volvo. Även om det inte ska underskattas, särskilt inte det sistnämnda. Trygghet är frihet, och frihet är makt. Frihet må vara liberalernas favoritord, men bara när det tas ur sitt sammanhang. För dom är det frihet att kunna tjäna pengar på välfärden och frihet att kunna sparka anställda på dagen. Att få inflytande över sitt schema, ställa krav på arbetsmiljön eller säga ifrån mot en dryg chef är byråkrati enligt liberalerna.
De flesta går till jobbet dagligen under mer än halva sina liv. Ändå är man tydligen idealist om man pratar om att dom som jobbar ska ha makt. Trygghet är en lyx. Att arbete ska kunna vara meningsfullt och tryggt, det finns inte på kartan. Högern och näringslivet har pressat tillbaka arbetarrörelsen så långt att fasta jobb som norm framstår som en drömlik, utopisk idé.
”Det kan kännas beskt – men det är så det är. Socialdemokraterna står för en jobbigare morgon.” Sa statsminister och ordförande för arbetarpartiet Socialdemokraterna i början av sommaren. Hela deras dag på almedalsveckan ägnades åt budskap om plikt och arbetsmoral, som om det saknas i ett Sverige där övertidstimmarna räcker till heltid åt alla.
Så kan vi inte ha det. Så har vi inte råd att ha det. Vi måste ta det påstått idealistiska, drömlika, utopiska och göra det till en reell gemensam kamp. Nu när ett arbetarparti leder regeringen bör det om något vara tid för offensiv. Istället för snacket om jobbiga morgnar borde statsminister Löfven se sig om i vår verklighet och avskaffa anställningsformen Allmän Visstid.
—
Det har varit en kall sommar i år. De senaste månaderna har det skett ett väderombyte. Temperaturen har fallit kraftigt. Det visar sig i det hårdnande tonläget mot flyktingar, EU-migranter och muslimer. I hatbrottsstatistiken, i blåmärken och kränkningar. På reklamtavlor i Stockholms tunnelbana och borgerliga ledarsidor. Visst fanns det där sen innan, men läget är annorlunda nu. Och det kräver att vi drar slutsatser.
Visst är det obehagligt att se rasismen i opinionsmätningar och kommentarsfält, men det som får betydelse är inte att rasismen nödvändigtvis ”växer”, att rasisterna blir fler. Det är vilken position dom har, hur mycket dom hörs och vilket avtryck dom gör.
Det vi nu ser i högerns retorik, när det sägs att invandringen skapar problem som löses genom sämre villkor på arbetsmarknaden. Att integrationen kräver hårdare tag, högre krav. Att skolresultaten påstås falla på grund av flyktingar och arbetslösheten öka. Det vi ser är den vidriga blåbruna glidningen inom borgerligheten, anpassningen till Sverigedemokraterna, inför öppen ridå.
Låt mig vara väldigt tydlig. Vi måste protestera. Höja våra röster, inte ge dom en millimeter. Men vi får inte glömma att avhumanisering och avstånd är grundläggande mekanismer i hur rasismens ideologi stärks. För att motivera hårdare tag krävs att ”vi svenskar” distanserar oss från ”de andra”, de som inte delar våra västerländska värderingar och utgör ett främmande hot. Det är när det uppstår klyftor, både verkliga och inbillade, som den rasistiska världsbilden legitimeras. Vårt svar måste därför vara det motsatta.
Den viktigaste antirasismen måste handla om att bekämpa avstånden, dom verkliga och dom inbillade, mellan dom som har allt att vinna på att gå tillsammans. På solidaritet, att se sig själv i andra. Arbetarrörelsen måste kämpa för reformer som skapar samhörighet, river murar, läker klyftor. Som omfördelar makten och ägandet. Och vi som är aktivister måste se det i vår vardagskamp, att vi i tillägg till protester måste bygga nätverk, mötesplatser och plattformar för samarbete. Mellan landsort och storstad, förort och city-kvarter, arbetslösa och arbetande, minoriteter och majoriteter. Alltså inte för välgörenhet utan för solidaritet, för att det är det enda som kan ta oss framåt.
Så, till Sverigedemokraterna och till de delar av borgerligheten som kapitaliserar på rasismen säger vi: Vi ser vad ni håller på med. Ni kommer inte undan. I varje kommentarsfält, på gatan, i klassrummen och vid fikaborden finns vi och gör motstånd. Men till de andra säger vi: Låt dom inte splittra och dela upp, möt utvecklingen med samhörighet och solidaritet. Håll ihop mot rasismen.
—
Vänstern är en rörelse som handlar om det mänskliga, om att bygga bort avstånd och skillnader. Vi vet att historien inte står stilla, att samhället inte fungerar enligt en algoritm som säger att just så här måste det vara. Samhällsutvecklingen bygger inte på en osynlig konspiration utan på mänskliga handlingar, och om vi ska gripa in i den måste vi vara många och beslutsamma.
Och vill vi vara många, då måste vi se oss själva i varann. Vi som är sneda och krokiga, långa och korta. Vuxit upp i villa eller miljonprogram. Oavsett om vi tror på Gud, på ingenting alls, på Bruce Springsteen eller Rihanna.
Människor som går sida vid sida är berättelsen om framtiden. All progressiv förändring har krävt organisering, att människor har gått ihop. Det är ingen sliten klyscha, det är en pågående berättelse om alla oss som fått nog av det samhällssystem som gynnar några få på vår bekostnad. Vi som längtar efter frihet, efter trygghet och makt. Det är vi som skriver historien.
Tack.