Hanna Cederin talade på Vänsterpartiets dag i Almedalen. Här återfinns talet i text.
Tal i Almedalen 2016
Hanna Cederin, förbundsordförande för Ung Vänster
Under dagarna som gått har jag förstått vad andrum verkligen betyder. I paneler och på mingel över hela Visby har regeringsföreträdare och riksdagsledamöter stått och pustat ut. Gett varandra försäkrande blickar, en klapp på axeln och kanske lagt upp en selfie. Allt för att dämpa varandras skuldkänslor, för att befästa andrummet. På kvällarna har de skålat i rosé och sköljt bort dagens obehagligheter. För det behövs. Andrummet är inte tätat.
På scenerna, i publiken, i gränder och montrar har de blivit påminda. Där har de mött berättelser om de människor som de kallar volymer, istället för avhumanisering har livet på flykt beskrivits med ord och bild. Genom andras mänsklighet, sårbarhet och utsatthet har de påmints om sin egen. När de mött oss andra har de ömsom höjt rösten och ömsom vänt bort blicken. Då och då har de tvingats förklara sig.
Det som sägs är att vi som inte accepterar att de som flyr stängs ute, exploateras och utsätts för kränkningar är ansvarslösa och naiva, idealister. Vi vill inte vara med om de svåra och modiga beslut som ”verkligheten” krävt och som regeringen fattat åt oss, hävdas det. Låt oss prata om verkligheten.
Det är bara idealister som kan stå ena dagen och tala om asylrätten, och andra dagen i praktiken sätta den ur spel. För dem är det inte verkligheten som styr, inte det som först gjorde att de mänskliga rättigheterna kom till. De tror att orden väger tyngst, att tanken kan vara god, att tårarna kan rinna och visa på rättrogenhet. De har fel.
Vi ska prata mer om verkligheten. För i den sågades den nya migrationspolitiken av 22 av 22 remissinstanser. Varken justitieombudsmannen, migrationsverket eller Sveriges kommuner och landsting delade regeringens, Moderaternas, Liberalernas och Kristdemokraternas bild.
För det som är naivt det är att försvåra såväl integrationen som Migrationsverkets arbete genom tillfälliga uppehållstillstånd och splittrade familjer. När anhöriga, främst barn och kvinnor, inte längre kan återförenas med dem som kommit hit på flykt. När den som fått asyl inte kan känna sig trygg och bygga sitt nya liv tillsammans med dem han älskar.
Det som är naivt det är att, som Löfven sa i oktober, förvänta sig att andra länder ska ta mer ansvar när Sverige viker undan. Det visade sig snabbt att när vi lägger oss i botten bland Europas länder, ja då tar fler regeringar chansen att svika. Botten har gått ur i hela EU och konsekvensen blir ett välkryddat avtal med förbrytarregimen i Turkiet som ska agera yttre gränspolis. Den svenska regeringen är konsekvent och skriver under, betalar snällt notan och försöker väga upp genom att upprepa orden ”humanitär stormakt” i sina almedalstal.
Bara fantasifostrade liberaler kan rösta för repression så som medicinsk åldersbedömning och begränsade asylskäl, så att hbtq-personer inte får en fristad i Sverige. Bara ansvarslösa arbetarepartier kan införa tillfälliga uppehållstillstånd och därmed ge arbetsgivarna makt att villkora vem som får stanna i landet eller inte. Så skapas ett B-lag, där lika lön för lika arbete åsidosätts och arbetskamrater tvingas konkurrera.
Det finns de som sagt i decennier att gränsen är nådd, och det blir inte mer sant för att statsministern stämmer in. I praktiken har civilsamhälle, socialarbetare, aktivister och myndigheter visat att en annan väg är möjlig.
Inte för att det är enkelt eller bekvämt men för att det är möjligt och för att det gör samhället starkare.
Världen förändras inte av ord, och den försvinner inte bara för att den bokstavligen stängs ute med gränskontroller. Almedalsveckan är slut, låt oss göra slut på andrummet också. Riv lagen. Låt dem inte pusta ut.
I talen från ministrarna Lövfen och Lövin här i parken har vi fått höra om Sveriges enorma rikedomar och framgångar. Ja, tänk vad fantastiskt bra det går för Sverige. Vårt land är rikare än nånsin, och särskilt några har dragit vinstlott. Med ett skattesystem där bidragen och avdragen för de rika är många och där skatteflyktskandalerna avlöser varandra. Riskkapitalisterna och skattesmitarna stämmer gärna i regeringens Sverige-vurmande.
Men ändå, i samma verklighet, har samma regering mage att påstå att utsatta grupper måste ställas mot varandra. Att biståndsbudgeten måste användas till annat. Att assistansersättningen måste sänkas. Att vissa av oss på arbetsplatserna inte ska ha samma rätt som andra. Som om den enda möjligheten är att göra de redan otrygga ännu otryggare.
Motkraften finns i hela Sverige. I civilsamhället, på myndigheter och kommunkontor. I funkisrörelsen, arbetarrörelsen och vid köksborden. Där finns vi som vet att de mänskliga rättigheter, antidiskrimineringslagar och internationella konventioner vår kamp resulterat i, att de är till just för situationer som den här.
Vi realister förstår att ord kräver handling. Vi genomskådar högtidstalen som gärna plockas fram av eliten när det passar, men som aldrig håller för bruna vindar eller ekonomiska intressen. Och vi förstår att ett hållbart samhälle det kan vi bara bygga tillsammans. Det största hotet mot andrummet är vår samlade styrka. Därför vill de ställa oss mot varandra och därför måste vi hålla ihop.
Och det viktigaste vi måste säga till varandra, vi realister. Det är att ingen gång har våra idéer om fred, om bättre livsvillkor, om gemenskap och solidaritet mötts av hejarop från makteliten, ingen gång har vi nått förändring utan motstånd. Vi har alltid fått höra att vår mänskliga längtan efter frihet är naiv och omöjlig.
Men det är inte abstrakta drömmar som driver oss människor, det är ju att vi omsätter dom i handling varje dag. För att vi har praktisk erfarenhet av skapa fred, befria oss från förtryck och bygga samhällen som innebär ett bättre liv för fler. Och för att vi ser styrkan i varandra. Vi handlägger, välkomnar, sköter om. Sitter i kassor, bygger hus, kör tåg och buss. Utan oss skulle Sverige stanna. Vi ser att vi bär samhället och att då kan vi också förändra det. Därför kämpar vi. Därför ger vi inte upp när vi möts av motgångar.
Kom ihåg att varje gång vi sagt att vi vill ha en bättre framtid så har det funnits de som sagt att vi drömmer. Det fanns de som sa det om kvinnlig rösträtt, att det skulle aldrig gå. Och hur många av dem trodde på FN-systemet, på internationella överenskommelser om rätt till asyl? De sa att vi drömde om förskolan och allmännyttan. De sa det om lagen om anställningsskydd och om 8 timmarsdagen. De har haft fel och vi har vunnit.
Lika lite som någon seger är för evigt vunnen är något för alltid förlorat. Vi kommer aldrig välja det bakåtsträvande, stillastående. Vi väljer framtiden.
Det andrum som eliten vill ha det finns mellan dem och verkligheten. Och andrummet letar sig in bland oss, mellan oss, i distansen till varandra, i klyftorna. Det är när vi ser varandra som hot, som volymer eller som skadedjur som samhället slits isär. Det är när det uppstår klyftor, både verkliga och inbillade, som den rasistiska världsbilden legitimeras. Där hämtar reaktionära krafter luft.
Svaret på den nya migrationspolitiken och dess konsekvenser är rörelse.
Rörelse för ett uthärdligt liv för dom som nu drabbas. För att dämpa stötar, lindra värken. Solidaritet på arbetsplatserna för att hindra utnyttjande. Juridisk hjälp och aktivism. Språkcaféer och trygghetsvandringar.
Och rörelse för en annan framtid, en bättre framtid. Där mänskliga rättigheter är mer än ord. Där klyftorna sluts och där vi alla kan andas ut. Där orädda politiker har rivit lagen och där familjerna är återförenade.
Det vi alltid kommer veta och det vi måste påminna om, det är att vi behöver varandra. Till skillnad från dem förnekar vi inte det, att en dag kan det vara jag som utsätts, som blir sårbar. Därför vet vi att vi hör ihop. Och på lika stort allvar som vi tar vår sårbarhet, tar vi vår styrka.
Rörelse är vårt löfte till varandra. Vårt vapen är verkligheten och gemenskapen.
Kontakt:
Felicia Ohly, pressekreterare under Almedalen
072-578 86 85, [email protected]