Feminister, socialister, första maj-firare, idag samlas vi för att protestera mot det klassamhälle som förnekar oss våra rättigheter. Vi tittar inte bara på när samhället försämras. Vi är de som protesterar när socialdemokrater utvisar våra vänner till döden, vi är de som anordnar pass i feministiskt självförsvar som svar på sexuella trakasserier och vi är inte tysta när moderaterna vill sänka våra löner. Vi demonstrerar för vår rätt till ett värdigt liv och vår rätt till trygghet. Därför samlas vi här idag för att vi vill förändra samhället!
Klassamhället är inget abstrakt, utan något som påverkar hela ens liv. Klassamhället är att ha en syster som får arbetsskador från sitt jobb. Att bo i hyresrätt i stockholms utkant istället för att ha föräldrar som köper lägenheter på östermalm. Klassamhället är att det känns i magen när jag ska betala SL-kortet. Klassamhället är att veta att ens klass avgör ens livsvillkor. I det jämlika sverige kan det skilja upp till 18 år i livslängd mellan de som bor förorten och de som bor i rikemansghettona. För oss handlar politik om livet och vardagen, det handlar om vilken frukost du äter, vilka villkor du har på jobbet och vilka fritidsaktiviteter du går till på kvällen. Det är därför vi utgår ifrån oss själva när vi pratar med människor, vi pratar om våra liv och hur våra liv skulle förändras om samhället förändrades. För oss som inte tillhör en priviligerad överklass är politik inget mode eller intresse, det är en livsnödvändighet som björn afzelius skulle sagt. Ta med er det ut när ni pratar om politik, få människor att förstå att det är för deras vardag de ska engagera sig, det är för deras liv som de ska engagera sig. Jag är inte intresserad av politik, jag har organiserat mig för att förändra min vardag.
“Människan i mig säger att ni inte kan ta mitt mervärde, för inget är mer värt än människan, ni kan inte kalla in mig på kontoret och byta ut mig till en snabbare modell, för jag är ingen maskin, jag är en människa.” en del ur Jenny Wrangborgs dikt Jag är människa
När en arbetare skadas eller dör på sin arbetsplats, blir det knappt en rubrik i tidningen, 49 dog och ersattes 2017. Det skapar inga rubriker eller sensationer, det är något som vi är så vana vid att vi inte ens ser det som nyheter. Klassamhället handlar om att avhumanisera oss och andra, förvandla oss till kugghjul och maskiner som ingen sörjer över om när de dör eller skadas. Avhumaniseringen stannar inte vid arbetsmarknaden utan omger alla, idag är inte människor som tigger, desperata människor i fattigdom de beskrivs istället som något fult som ska förbjudas och straffas med fängelse. I det kapitalistiska samhället behandlas vi som verktyg som ska skapa pengar antingen direkt eller indirekt. Hela vårt samhälle är byggt för att öka produktivitet och profit, inte utifrån människors behov och förutsättningar. Allt ska kommersialiseras, sjukvård, skola och posthantering, trasiga ryggar är inget problem i dagens sverige för dom kan man också tjäna pengar på idag. Men vi är inga maskiner, vi är människor och vår rörelse handlar om just rätten att få vara människa. Rätten att få utvecklas fritt, oberoende av hur mycket pengar du skapar åt någon annan. Vi vill arbeta för att leva. Inte leva för att arbeta. För att leva det är att vara människa.
Konsekvensen av ett klassamhälle som trycker ned människor i botten, som visar att du inte har några möjligheter till ett annat liv är apati, det är känslan av att det inte spelar någon roll. När jag pratar med unga ute på skolor är det många som frågar sig vad spelar det för roll, världen går ändå inte att förändra. För oss vanliga människor har de senaste 30 åren varit detsamma, nedskärningar, försämringar med små förbättringar i marginalen. Jag vet inte hur känslan av att framtiden kommer bli bättre känns, jag kollar inte i mitt orangea kuvert för jag räknar ändå med att jobba till långt över 65, jag kollar inte mitt saldo hos CSN för mina studieskulder kommer vara med mig hela livet, jag har ångest över att se världen för vem vet vad som är kvar när klimatförändringarna gjort sitt. Dock så har jag organiserat mig, för att jag vill skapa framtidstro, hos mig själv men även hos andra. Vi har alla har organiserat oss för att vi har förstått att våra liv är värda att kämpa för, att tillsammans kan vi förändra vår vardag. Till skillnad från högern och överklassen, har vi inte råd med reklampelare, egna tidningar eller tvstationer, därför är vår organisation och vi alla medlemmar så viktiga. Men vi måste organisera flera, det gör vi genom att prata med människor, på arbetsplatsen och bostadsområdet. Vi ska dela flygblad och affischera. Vi ska engagera oss i vår vardag och föra kamp där vi står. Genom att vinna kamper och vara bland människor kan vi övertyga de att världen går att förändra att vår framtid inte är bestämd. Så länge vi kämpar tillsammans kan vi välta maktordningar, det männen med makt fruktar mest är ett enat folk. En rörelse för rättvisa och frihet.
Den här valrörelsen kommer vi i ung vänster fokusera på vardagsnära krav för att visa vad klassamhället är för oss. Genom att prata om kollektivtrafik, psykisk ohälsa och rätten till bostad kommer vi göra klassamhället konkret och visa vad vi kan få för alla de miljarder överklassen tjänat på oss. Vi kommer prata om rättigheterna vi har som människor, att på lika villkor få verka i den här världen och på sätt bygga framtidstro. Tillsammans kan vi använda den här valrörelsen för att bygga vår rörelse starkare, vi kommer bli fler och vi kommer inte stanna förrän vi är framme. Var förändringen i er vardag, Världen ligger vid våra fötter, den är vår att vinna. Tack!