Klimattoppmötet i Warszawa är slut. Trots att världens ledare samlades för att diskutera den enorma klimatkris som hela världen står mitt uppe i så har det varit förunderligt tyst både inför, under och nu dagarna efter mötet. Bara ett fåtal journalister rapporterade om förhandlingarna och om den filippinska delegaten Naderev Saño som hungerstrejkade i protest mot de rika ländernas ointresse.
Toppmötet är det nittonde i ordningen och tyvärr har mötena mest blivit ett tillfälle att tävla i floskler och samtidigt göra så lite som möjligt. För trots att den ena rapporten efter den andra konstaterar att utsläppen av växthusgaser ökar så är det ändå marknadskrafterna som får sätta agendan. När det kommer till kritan är skogsskövling och oljeborrning i Arktis roligare aktiviteter om lobbyorganisationerna får bestämma.
När vinstmaximering överordnas alla andra faktorer får klimatet gång på gång stå tillbaka, vilket i många fall får rent absurda konsekvenser. Varor som fraktas fram och tillbaka mellan länder och gammal, klimatfarlig teknik är vanliga sätt att hålla nere kostnaderna. Det är billigare med skogsskövling, miljöfarliga utsläpp och varutransporter jorden runt än hållbara lösningar som bygger på förnyelsebar energi. Hycklandet kan knappast bli tydligare än att det parallellt med klimattoppmötet pågick ett möte för den internationella kolindustrin, också det i Warszawa. Tyvärr är det inte ironi som behövs för att rädda klimatet, utan verkliga, bindande klimatavtal.
De överenskommelser som idag finns på internationell nivå är alldeles för vaga och att bryta mot dem är i praktiken riskfritt. Men istället för att gå ihop och sänka utsläppen konstaterade Japan och Australien att de planerar att strunta i utsläppsmålsättningarna och USA lyckades få igenom att kommande klimatavtal inte ska vara bindande. Vad ett avtal utan själva avtalsbiten är värt kan man räkna ut rätt snabbt. Svante Axelsson, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen jämförde det med ”ett knytkalas där man ska skicka in sina utsläppssiffror utan att det är kopplat till vad världen behöver”.
Det är först på nästa toppmöte i Paris 2015 som det är meningen att ett stort globalt klimatavtal ska skrivas under. Samtidigt är det symptomatiskt för klimatfrågorna, det är alltid sen det ska göras någonting, aldrig här och nu. Men det håller inte längre att påstå att klimatproblemen är någonting som ligger och lurar i framtiden. Redan nu drabbas människor i många fattiga länder hårt, någonting som inte minst människorna i Filippinerna smärtsamt fått erfara. Idag är det fler som flyr på grund av naturkatastrofer än på grund av krig och sociala problem. Samtidigt är det de som har mycket pengar och störst resurser som bidrar mest till utsläppen. Den orättvisa världsordningen gör att det är den rika delen av världen som står för utsläppen, medan den fattiga delen får betala priset.
I Sverige ser vi hur den borgerliga regeringen driver en klimatpolitik som mest tycks handla om smita från ansvar. Det är dags att Sverige är med och betalar de kostnader vår konsumtion får för andra delar av världen. Vi måste kräva förändringar som på riktigt syftar till att stoppa klimatförändringarna, inte bara att det ska gå lite mindre fort. Klimattoppmötet i Warszawa hade varit ett utmärkt tillfälle att lyfta viktiga krav inför förhandlingarna i Paris. Men nu blev istället resultatet ett par dagar av ministermingel och internationella ryggdunkningar.
Det duger inte att ständigt skjuta upp klimatproblemen – ska Sverige kunna agera med någon som helst trovärdighet i internationella klimatförhandlingar så krävs att vi går före och visar att vi också är beredda att agera. Det är dags att sätta klimatproblemen främst, kortsiktiga vinstintressen ska inte få styra över vår framtid. Det är dags för riktiga avtal istället för tomma löften.