Såg på lokalnyheterna igår att var tredje ung Stockholmare funderar på att flytta härifrån på grund av bostadsbristen. Jag är inte förvånad, det har skett under några år och eskalerar i och med att bostadsbristen når nya krisnivåer. Ibland kan man få känslan av att Anders Borg inte är nöjd förrän han själv tillhör det yngsta skiktet av Stockholms befolkning. Det är för många av oss som lever med bostadsbristen eller snackar om den dagligen helt uppenbart att folk hellre flyttar härifrån än att fortsätta leta lägenhet. Bostadsbristen i Stockholm kan för er som inte själva vart i svängen se ut ungefär så här: två månader hyra ett litet hus på en villatomt där du också förväntas göra trädgårdsarbete, sedan två veckor på en tältsäng i en kompis kök innan du får tillträde till i ett rum på en iskall båt under vinterhalvåret, därifrån till två och en halv månad i en svindyr andrahandslägenhet (obs inga pengar kvar), tills några vänliga själar förbarmar sig och låter dig bo på en madrass i deras ”walk-in-closet” i en hyrestvåa i Hallonbergen.
Samtliga dessa är alltså autentiska exempel.
Bostadsbristen är ett resultat av politiska beslut. Att uppleva bostadsbristen på nära håll är att ta smällen för en politik som hellre sänker skatter för rika än att bygga billiga hyresrätter. Men det går att driva en annan bostadspolitik och att bygga bort bostadsbristen. Det går att med politiska medel se till att unga inte behöver fly sin hemstad för att kunna flytta hemifrån.
Att ha ett hem är en rättighet. Organisera dig med oss i Ung Vänster och kräv din rätt.