Det blåser kring öronen på Sveriges nya arbetsmarknadsminister. Elisabeth Svantesson tillträdde som minister i tisdags och det har redan skrivits spaltmeter om hennes religiösa övertygelse.
Man kan diskutera huruvida tron är en privatsak eller om det är något som påverkar den politiska insatsen. Personligen lutar jag åt att tro det senare, värderingar och människosyn är någonting man bär med sig vid alla tillfällen – vardagliga såväl som politiska. Men det är egentligen inte intressant i sammanhanget. Självklart måste man som politisk företrädare kunna vara troende, att staten är sekulär innebär inte att politiska företrädare inte kan bekänna sig till en viss religion. Vad som istället blir märkligt är att det så uppenbart är olika måttstockar som gäller beronde på vilken tro och vilken bakgrund man har. Låt oss jämföra med ett annat exempel från tidigare i år.
Omar Mustafa röstades fram till Socialdemokraternas partistyrelse i början av april i år. Bara någon vecka senare tvingades han avgå. Omar Mustafa är troende muslim och har bland annat en bakgrund som generalsekreterare hos Sveriges unga muslimer. Idag är han ordförande för Islamiska förbundet i Sverige.
Elisabeth Svantesson har suttit i riksdagen för Moderaterna sedan 2006. I tisdags presenterade Fredrik Reinfeldt henne som Sveriges nya arbetsmarknadsminister. Svantesson är troende kristen och har bland annat en bakgrund som lärare inom Livets ord och som informationssekreterare på antiabortorganisationen Ja till livet. Idag är hon medlem i utbrytarförsamlingen Kristet Center Örebro.
Båda två är politiker det har stormat kring just på grund av deras religiösa övertygelse och en mängd debattörer har ifrågasatt deras värderingar. Båda politikerna har krävts på svar gällande vad de tycker om en könsneutral äktenskapslagstiftning och om kvinnors rättigheter. Båda är medlemmar i organisationer som tidigare har bjudit in talare som gjort antisemitiska uttalanden.
Men vad hände sedan? Mustafa tog tydligt avstånd från anklagelserna ett flertal gånger och medgav att inbjudningarna var problematiska. Han tvingades också parera en mängd direkta felaktigheter som cirkulerade i media. Svantesson har nöjt sig med att genom sin pressekreterare låta meddela att hon inte vill bli tillskriven åsikter som inte är hennes.
Och visst, kanske kunde man nöja sig med det. Om det inte var för ett par skillnader. Svantesson är numera statsråd och har dessutom fortfarande ett par frågor kvar att besvara. Trots det verkar hon sitta säkert på ministerposten. Låt oss fundera ett tag på tiotusenkronorsfrågan: vad hade hänt om Svantesson inte var kristen, utan istället muslim?