Idag presenterade Nätverket svenska muslimer i samarbete en rapport om muslimernas situation i Sverige. Den är ett alternativt svar på regeringens rapporter till FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering. Muslimers situation är nu så allvarlig att organisationen nu ser sig tvungen att vända sig till FN. Den alarmerande islamofobin har inte uppstått av en slump, utan är ett resultat av en politisk utveckling under det senaste decenniet där muslimer, med framförallt kriget mot terrorism som förevändning, konsekvent har misstänkliggjorts.
Igår skrev företrädare för organisationen på Aftonbladets debattsida:
”Det verkliga hotet mot demokratin är inte ’radikaliserade muslimer’ utan snarare ojämlikhet där muslimer just nu är på den förlorande sidan. Svenska muslimer upptar i dag den roll i det svenska samhället som tidigare har hållits av grupper som judar, romer och resande med mycket tragiska resultat.”
Avsikten med att lyfta fram citatet ovan är inte att relativisera andra rasistiska uttryck än de islamofoba. Antisemitism och antiziganism fortsätter att vara allvarliga samhällsproblem, såväl i Sverige som i andra delar av världen. Men den som verkligen vill förstå vår tids rasism kan inte bortse från diskrimineringen och hatet mot muslimer. Det är i huvudsak kring islamofobin som extremhögern i Västeuropa har byggt sitt politiska projekt. Islamofobin är idag det farligaste uttrycket för rasism i Sverige. Det måste vänstern och den antirasistiska rörelsen dra slutsatser av.
Islamofobin är ingen abstrakt tankefigur. Den är något som drabbar människor konkret i vardagen. Den finns på arbetsmarknaden, där personer med arabisktklingande namn diskrimineras, och på en bostadsmarknad där segregationen breder ut sig. Den syns på gator och torg, som i Forserum där somalier systematiskt trakasserades och i Tomelilla där en kvinna med slöja och hennes sexåriga dotter fick ta emot glåpord och stenkastning. Hetsen och diskrimineringen som muslimer utsätts för i vardagen, legitimeras av en politisk utveckling där rasistiska krafter flyttar fram sina positioner.
Det nya millenniets första decennium präglades av det så kallade kriget mot terrorismen. Det var något som möjliggjorde att etablera en falsk bild, långt in i det politiska etablissemanget, av islam och muslimer som ett hot mot väst. Kriget mot terrorismen har legitimerat krig och ockupationer, men också en terrorlagstiftning som inte bara kränker grundläggande rättsprinciper utan som också leder till att islamofobin normaliseras.
Idag pratar världens ledare inte längre om kriget mot terrorismen, men terrorlagstiftningen finns kvar. I artikeln på Aftonbladets debattsida kan man läsa att av 26 kända frihetsberövanden i enlighet med den nya terrorlagstiftningen, har samtliga gripna varit muslimer. Bara två av de 26 fallen har lett till fällande domar. Nätverkets krav på en sanningskommission för att utreda effekterna av terrorlagstiftningen borde vara en självklarhet för alla som vill stå upp för rättssäkerheten.
På Aftonbladets debattsida kan man läsa att 40 procent av de muslimska samfunden har utsatts för attacker under de senaste åren. Det har handlat om skadegörelse, hot och misshandel av församlingens medlemmar. I en sådan situation måste varje antirasist kunna se att religionsfriheten i praktiken är begränsad för väldigt många människor. Därför är det idag en uppgift för vänstern att stå upp för alla människors rätt att utöva sin religion. Attacker mot religion och religiösa uttryck – särskilt mot islam och muslimer – används idag som ett verktyg för att sparka nedåt.
I en tid där islamofoba föreställningar blir ett allt mer accepterat inslag i samhällsdebatten, utgör kampen mot rasismen och hatet mot muslimer en ödesfråga. Rasistiska strömningar växer sig starkare i ett Europa där klasskillnaderna ökar, samhället dras isär och arbetarrörelsen inte förmår att utgöra ett alternativ. Vår utmaning är att vägra låta vare sig religionskritik, så kallad säkerhetspolitik eller abstrakta ursäkter om att skydda svenska värderingar bli en förevändning för rasism. Att vara antirasist handlar i första hand inte om att tycka eller tänka, det handlar om vad man gör och de faktiska konsekvenserna av det. För att bryta den rasistiska utvecklingen krävs en stark antirasistisk folkrörelse. Den har vi alla – du såväl som jag – ett ansvar för att bygga.