Idag rapporterar DN om nioåriga Hinok som ska utvisas till Etiopien där han aldrig satt sin fot. Hinok är född i Sverige och bor med sin familj i en liten by utanför Sundsvall. Också bröderna Yonas som är ett och ett halvt och Josef som är sex år ska utvisas tillsammans med föräldrarna.
Familjen Zakir utgör en liten del av den skara som är registrerade hos polisen och som ska utvisas med tvång. Tillsammans med de människor som lever gömda i Sverige drabbas de av allt brutalare metoder. Regeringens ambition är nämligen att tvångsutvisa betydligt fler människor än tidigare och man har gett både Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och Kriminalvården i uppdrag att att höja tempot. Som ett resultat har polisen börjat jaga papperslösa i kollektivtrafiken, dykt upp vid bröllop och vid tortyrrehabilitering.
På Hinoks skola samlar man namn mot utvisningen. Klasskompisarna kan inte förstå varför deras kompis plötsligt ska skickas iväg. Men migrationsverket gör en annan bedömning. De anser inte att Hinok och hans bröder har tillräckligt stark anknytning till Sverige och att det är föräldrarna som står ansvariga för om barnen nu har fått vänner och sammanhang där de känner sig hemma.
Utvisningen av Hinok och hans familj är ett typexempel på Sveriges omänskliga flyktingpolitik. Trots att barnen är födda och uppväxta här menar myndigheterna att de saknar anknytning och att de därför ska utvisas till ett land där de aldrig någonsin varit. FN:s barnrättskommitté har tidigare kritiserat Sverige för att man inte ser till barnets bästa när det gäller asylprocessen. För Hinok blir den kritiken en svidande verklighet.
Det är ett vansinne utan jämförelse. Eller som Emil Berggren, vän till familjen och pappa till en av Hinoks klasskamrater uttrycker det i en intervju med DN:
– Jag var helt övertygad om att min son missuppfattat situationen. Annars är jag inte engagerad i flyktingfrågor. Men jag var helt övertygad om att barn som levt så länge i Sverige inte utvisas. Det är så orimligt att jag rodnar av skam.