Valrörelsen 2010 är en av de mest opolitiska valrörelser jag har varit med om. Moderaterna gick till val på att tona ner det politiska inslaget i valdebatterna. Allt skulle cirkulerade kring kandidaternas utstrålning och trovärdighetsmätningar. Expressen publicerar två dagar innan valet en hel Tobleronebilaga samtidigt som välkammade Mufare i skoldebatterna skanderar att de aldrig kan tänka sig ”en sån som” Sahlin representera Sverige på EU-middagarna i Bryssel. Det gick nog bättre än vad många borgare hade vågat hoppas på. Hatkampanjen mot Socialdemokraternas ordförande hade inte kunnat få ett bättre fotfäste. Det hade rent av kunnat vara de borgerliga partiernas egna funktionärer som satt vid tangentborden och i TV-studiorna. Det är en föga klädsam utveckling som gör det allt svårare för arbetarrörelsen att komma ut med de viktiga politiska budskapen och tydliggöra skillnaderna mellan blocken.
Återigen får man nu höra rop på att ”vi skulle ha tagit debatten” som ett svar på varför främlingsfientligheten har hittat till riksdagen. Som om problemet vore informationsmässiga missförstånd. Som att det inte räcker med att vartannat debattprogram i TV handlar om ”invandrarfrågan”. Alliansen har naturligtvis krattat manegen för främlingsfientlighet genom att plocka isär Sverige och se till att fackföreningsrörelsen, som hållit ihop löntagarkollektivet, kraftigt försvagats. Men man kan inte låta bli att med bitterhet se tillbaka på hur valrörelsens slutskede uteslutande kom att ställa detta parti i centrum.
Mona Sahlin åkte runt och talade på varje torgmöte i hela landet om för väljarna att de inte tänkte samarbeta med SD. Som om någon undrade. Allianssympatisörer stod vid min pendeltågsstation och talade om att man måste rösta i år – annars kommer SD in. Den lokala moderaten ställde sig i en stadsdel nära mig och predikade för alla förstagångsväljare att det viktigaste nu var att inte få in ett parti som ”grupperar” människor. Förmanande skrämseltaktik utan politiskt innehåll. Man ville säkert väl, men sikten skymdes för de helt centrala ekonomiska frågorna. Frågorna som försvann i valrörelsen.
När ska vi våga ta den riktiga debatten om hur Moderaterna dränerat statskassan utan att skapa ett enda nytt jobb? När ska journalisterna hitta bakom det tomma pratet om ”arbetslinje” och granska arbetslöshetsstatistiken? Hur lång tid ska det ta innan vi får se redovisningar på hur mycket Stockholms stad har förlorat på historiens mest aggressiva utförsäljningar av bostäder och vårdcentraler? Att sälja ut allmän egendom till häpnadsväckande vrakpriser rimmar illa med det förment moderata ”ekonomiska ansvarstagandet”.
Det är kusligt hur föreställningen om att Moderaterna ”rört sig mot mitten” fortfarande lever kvar. Exakt vad består mittensvängen i? Fullständigt skrattretande moderata valkampanjer om att ”Bara ett arbetarparti kan fixa jobben” får uppfattas som en humanisering av det stora högerpartiet samtidigt som arbetslöshetstalan slår nya rekord. Det är häpnadsväckande hur historiens största skattesänkningar har fått rubriken ” att röra sig mot mitten”. När ska vi få veta vart pengarna har tagits ifrån?
Nu är det dags att vi återgår till politiken, bortom politiska spelteorier, personhysteri och invandrarfixering. Tvinga ut Reinfeldt och hans ministrar i ljuset, låt honom inte gömma sig i de egentillverkade luftslotten. Ställ honom mot fakta.