Foto: AlArabiya
Nästa vecka, närmare bestämt måndagen den 3 augusti, kommer Mahmoud Ahmadinejad att sväras in som Irans president. Oroligheterna till följd av valet den 12 juni har inte förmått ändra på detta faktum. Trots den stora splittringen inom regimens styrande skikt har Ahmadinejad hämtat tillräckligt mycket stödet för att fortsätta som president. Samtidigt har de senaste månadernas protester tvingat landet in i en ny era. Iran är inte längre det land det var innan våren 2009.
De folkliga protesterna har tvingat motkandidaten Mir Hossein Mousavi att hamna i direkt konflikt med regimens konservativa grenar under ledning av den andlige ledaren Ali Khamenei. Det är så det går till. En motkandidat som till en början försökte reformera ett system blev, kanske motvilligt, symbolen för en revolt. Protesterna växte i omfattning och självförtroende. Slagorden övergick från att vara riktade mot valresultatet till attacker mot de styrande systemets försvarare. Och systemets svar blev brutalt och våldsamt. Och Mousavi tvingades ta täten, ibland motvilligt. Att det är relativt tyst just nu innebär inte att proteströrelsen har lagt ner vapnen och att folk av rädsla stängt in sig i sina hem. Tvärtom pågår det en konstant aktivitet som kanske inte blommar ut i tiotusenhövdade demonstrationståg men som likväl kan komma att skaka om den iranska regimens fundament i framtiden.
Sommarens händelser har påverkat den iranska politiken. Det fanns redan en splittring mellan ”konservativa” och ”reformister”, men nu är denna splittring djupare. Igår läste jag att Khamenei nu satt ner foten mot IRGC och krävt den omedelbara stängningen att ett antal fängelser där demonstranter torterats. Det finns också en konflikt inom IRGC. I takt med att reformvänliga politiker, kampanjgeneraler, tidningsredaktioner och aktivister fängslats har det blivit tydligt att den reformvänliga rörelsen måste samla sig under ett baner. Det har länge pratats om ett politisk parti med epicentrum Mousavi/Karroubi/Khatami. Vad detta parti kommer att ha som politiskt program är ännu oklart. Det kommer dock vara viktigt att mejsla fram ett brett program med syfte att samla människor från de olika existerande rörelserna. Jämställdhetsfrågorna måste komma upp på dagordningen. Där har det sedan länge funnits ett upprop med målet att samla en miljon underskrifter för avskaffandet av den könsbaserade diskrimineringslagstifningen. Studentrörelsen har historiskt haft en framträdande roll och måste därför inkluderas. Sist men inte minst måste en ny politisk kraft närma sig Irans arbetarrörelse som länge och under svåra förhållande bland annat kämpat för rätten att organisera sig i fria fackföreningar. Detta kommer att bli den största utmaningen. Regimens kontroll över arbetsplatser inom industrin är hård vilket tryckt tillbaka arbetarna. Många arbetarledare sitter i fängelse. Ovanstående är tre faktorer som är nödvändiga för momentum. Om det nya partiet vill utmana systemet måste det ta hänsyn till dessa faktorer.
För 40 dagar sedan sköts Neda Agha-Soltan till döds. Hon var inte ensam; den senaste siffran på antal döda är 78, varav de flesta är i åldrarna 20-25 år. Den yngsta är 12 och den äldsta är 57 år. Trots ett förbud kommer under dagen Mousavi och Karroubi delta i ett antal ceremonier till minne av de som dödats under protesterna. Regimen har redan angripit sörjande anhöriga. Sommaren 2009 har satt avtryck i det iranska folkets medvetande. Tack vare den omfattande informationsspridningen, är iranier, oavsett politiska sympatier, medvetna om att landets ledare satt in tårgas och kulor mot sitt eget folk. Minnena från denna sommar kommer att leva kvar en lång tid framöver.
I medierna: AlJazeera, DN, SvD, Sydsvenskan,