Sitter och läser igenom expressens gräv-serie om kvinnor som utvisats från Sverige, trots att de uppgett skyddsskäl. Det är förstås svårt att veta detaljer om enskilda fall, men expressens granskningsserie är välskriven och läsvärd.
Granskningen visar att Migrationsverket och regeringen struntar i sina egna riktlinjer för vilka särskilda hänsyn som ska tas i kvinnliga asylärenden. Röda Korset har dragit liknande slutsatser i en kommande rapport.
I samtliga 50 fall har kvinnorna åberopat någon form av förföljelse för att få stanna. De är förföljda av regeringen eller familjen. De har blivit systematiskt våldtagna eller hotas av tvångsgifte eller könsstympning. Trots det har Migrationsverket inte ansett att en enda av kvinnorna var i behov av skydd. Men de har inte tagit hänsyn till att förföljelsen av kvinnor ser annorlunda ut.
Mönstret är tydligt:Kvinnors politiska engagemang tas inte på samma allvar som det manliga engagemanget. Exempelvis ses kvinnors engagemang för kvinnliga rättigheter inte som något farligt trots att det ofta är en direkt protest mot sitt lands regering.
Kvinnor som jagas för att de är eller har varit gifta med män som tillhör oppositionen anses inte vara hotade, trots att många rapporter talar om hur våld mot kvinnor systematiskt används för att komma åt männen.
Förföljelse från familjen anses sällan vara förföljelse.
Kvinnor som inte berättar om våldtäkt vid första intervjun anses inte trovärdiga. (…)
En av artiklarna handlar om en familj, där mamman och de fyra barnen utvisades till Bosnien härom året, efter att ha bott i Sverige i många år. De skickades till en vardag av tiggande, våld och hot. Mamman prostituerar sig för att försörja familjen. Det här är en berättelse av hundratals. Läs den.
Är det månne fler sådana här öden man drömmer om när man vulgohetsar om hårdare tag mot asylsökande? Eller tvingar man sig till likgiltighet, för att orka att till vilket mänskligt pris som helst driva igenom den strategi man finner opportun i ett rasistiskt klimat?