Det är bra att den borgerliga majoriteten i Stockholm gör något, om än för lite, åt läget på bostadsmarknaden i huvudstaden. De gick i bostadsfrågan till val på mantrat om valfrihet. Den skulle komma om vi bara gick med på att privatisera, privatisera, privatisera. Nu kanske de själva har insett att så kallade ombildningar – att göra om hyresrätter till bostadsrätter – faktiskt inget har med valfrihet att göra. Tvärtom.
Faktum är att jag personligen aldrig saknat känslan av valfrihet så mycket som sedan jag flyttade till Stockholm i juni i år. Bostadsmarknaden här erbjuder i och för sig en flora av olika boendeformer. Den är härligt differentierad och varierad. För dem med välfyllda bankkkonton, finns förstås en massa schyssta lyor (de kallar dem ibland ”våningar”) att köpa. För oss andra, finns ännu fler varianter: andrahand, tredje hand, svartkontrakt, inneboende, bo på kompis soffa. Tja, man kan ju kalla det valfrihet om man vill. Jag kallar det bostadsbrist.
Riktig valfrihet skulle vi däremot ha ifall det satsades ordentligt på att bygga hyresrätter med rimliga hyror; om vi byggde bort bostadsbristen. Tyvärr har vi ju begåvats med en regering som tagit bort investeringsstöd och räntebidrag för byggandet av sådana. Nej, jag försöker inte plocka politiska poänger på högerns värdelösa bostadspolitik. Jag vill bara ha en lägenhet.