Att irländarnas nej till Lissabonfördraget ignoreras och förbises, menar jag. Nu sällar sig Sveriges EU-kommissionär Margot Wallström till dem som med mer eller mindre fantasifulla omskrivningar försöker finta bort det faktum att Irland har avvisat förslaget, något som enligt de regler som finns i nu gällande fördrag ska innebära att förslaget faller. I Svenska Dagbladet skriver hon:
Inte vid något tillfälle har man ignorerat medborgarnas oro eller tvekan inför ett nytt fördrag. Men inte heller har man stannat.
EU är en process, och vårt ansvar är att finna de bästa vägarna att tillsammans röra oss framåt.
Snömos blir alltså svaret på kritiken mot att Irlands nej ignoreras av EU-topparna. I realiteten innebär Wallströms hållning att vi medborgare endast kan lita på att våra beslut följs, ifall vi röstar ja till de påbud som kommer från EU. En ja-röst tas konsekvent på allvar, nej-röster blir till kanske-jo-men-ska-vi-inte-ändå…
Det är ett hån av demokratiska principer och processer.
Wallström fortsättter:
Vi ska inte dra några förhastade slutsatser om hur vi ska gå vidare efter den irländska folkomröstningen. Enligt opinionsundersökningar och uttalanden ska irländarnas nej till Lissabonfördraget inte tolkas som ett nej till EU.
80 procent av dem som röstade nej stödjer Irlands medlemskap i unionen.
Här blandas korten ihop. Vem har påstått det som Wallström implicerar, att nejet till fördraget är ett nej till EU? Inte Erika Bjertström, som skrev artikeln som Wallström replikerar på. Inte någon, vad jag har sett, inom den svenska rörelsen för en folkomröstning. Vi vet att Irländarna är några av de mest positiva till unionen i sig. Det gör inte deras nej till Lissabonfördraget mindre viktigt eller relevant. Det går till och med att argumentera för motsatsen. Trots ett i grunden starkt stöd för unionen, röstar man nej till fördraget, kanske på basis av att det ger EU mer makt på medlemsstaternas bekostnad, ökar militariseringen av EU och kringskär demokratin. Det är ett beslut som är värt att ta på djupt allvar, inte minst eftersom det just visar att även EU-positiva medborgare vill ha en annan riktning och vill ha inflytande över unionens utveckling. Såväl i kampanjen för folkomröstning om Lissabonfördraget, som i EMU-kampanjen har vi på motståndarsidan varit noggranna med att poängtera skillnaden mellan att vara mot fördraget eller valutaunionen och att vara motståndare mot EU. Det finns många skäl att rösta nej till fördraget. Att man är EU-motståndare kan vara ett. Att man ”bara” ogillar ökad överstatlighet och minskad demokrati ett annat. Samtliga skäl är lika giltiga, och borde på samma sätt respekteras av EU-eliten.