Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman tar bladet från munnen i fråga om den svenska försvarspolitikens utveckling, i Svenska Dagbladet idag. Han bekräftar därmed det som vänstern länge har sagt – att vår alliansfrihet alltmer urholkats, till den grad att vi idag kan fråga oss om den fortfarande kan sägas gälla. Det är bra att vi får lite uppriktighet i debatten, vanligtvis brukar ju borgarna ivrigt förneka att så skulle vara fallet. Jag har skrivit om det tidigare.
Widman skriver att Sverige i praktiken redan är med i NATO och att:
”Vår säkerhetspolitiska doktrin är inte längre alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”
Folkpartiet förespråkar NATO-medlemsskap och i artikeln använder Widman en argumentation som känns igen från debatterna inför EU-medlemsskapet och från ja-sidan under EMU-folkomrösningskampanjen. Det berömda ”in-och-påverka”-argumentet:
”Varför ska inte vi, som redan är medlemmar i praktisk mening, också kunna utöva det politiska inflytande och den större säkerhet som det formella medlemskapet innebär? Vi betalar medlemsavgiften och går på mötena men får inte rösta.”
När det gäller EU, är in-och-påverka-linjen felaktig, men på något plan begriplig. Visst kan man försöka slå i folk att det ska gå att omstöpa denna storfinansens union till ett progressivt freds-och-annat-mys-projekt. Det stämmer inte, men försöka kan man ju. När det gäller NATO blir däremot argumentationen mer sanslös. Kom inte och försök slå i oss att NATO skulle kunna bli en fredens, de mänskliga rättigheternas och säkerhetens organisation, bara vi vore med! Se istället hur militäralliansen i realiteten agerar, hur den styrs av nordamerikanska intressen och används som ett verktyg att upprätthålla dessa.
Widmans artikel är ett svar på en annan artikel, skriven av tre herrar: Lars Bergqvist, ambassadör, Carl Björeman, generallöjtnant och författaren Karl Erik Lagerlöf. De kritiserar den nya svenska försvarspolitiken, med närmandena till NATO och kommande fullskaligt deltagande i EU: s gemensamma utrikes- och försvarspolitik, och det faktum att den genomdrivs utan debatt. De frågar sig:
”Stärks verkligen vår säkerhet, om Sverige hamnar i militär allians med USA? En stunds eftertanke ger nog många av oss intrycket att det förhåller sig tvärtom.
Till de möjliga kandidaterna till posten som EU:s ”röst i utrikespolitiska frågor” hör Tony Blair, som med en felaktig uppgift om massförstörelsevapen lyckades få det brittiska folket med sig till den folkrättsvidriga erövringen av Irak, liksom förut till ockupationen av Afghanistan.
Hur många döda har inte den utrikespolitiken kostat – i Irak, Afghanistan och bland civila i London.
Ska ”vi” – verkligen vi – få en gemensam EU-röst i utrikespolitiska frågor förutsätter det att vi har ett ord med i laget, och i så fall ett tungt vägande ord, som förmår representera en majoritet av svenska folket. Chanserna till det är mycket små, i det närmaste obefintliga.”
I stort intressant läsning. Läs här.
Betryggande är i alla fall att Widman och Fp inte ens har sina egna väljare med sig. Omkring 20 % av svenskarna vill se ett inträde i NATO. En inte allt för vild gissning är att många av oss övriga hellre vill se en självständig och värdig svensk utrikespolitik återupprättas.