Situationen i Mellanöstern blir allt mer infekterad. Turkiet har signalerat att landet har planer att attackera det kurdiska motståndet som sökt skydd i Irak. Idag kommer rapporter om turkisk granateld över gränsen och de irakiska kurdernas uppmaningar till PKK-guerillan att antingen lämna Irak eller lägga ner vapnen inför det turkiska hotet. USA har i offentliga uttalanden markerat mot Turkiets ställningstagande. En turkisk invasion av irakiska kurdistan kommer naturligtvis att förvärra den tragiska utvecklingen i Irak. Frågan är vilka som står som vinnare respektive förlorare efter en turkisk inmarsch? En sak är säker – USA:s grepp om regionen kommer att stärkas.
Som trogen NATO-medlem har Turkiet varit ett viktigt kugghjul i USA:s krig i Mellanöstern. Vid sidan av Israel är Turkiet ockupationsmaktens viktigaste allierade i området. Flygbasen i Incirlik används flitigt av det amerikanska flygvapnet för operationer i krigets Irak. Turkiska armén befinner sig i Afghanistan och ingår i samma USA-ledda ISAF-styrka som Sverige. Under 80-talet, när övergreppen mot kurderna pågick i sin brutalaste form, var Turkiet – efter Israel och Egypten – den tredje största mottagaren av amerikanst ekonomiskt och militärt stöd. Trots den nyligen deklarerade hållningen tyder inget på att Bush-administrationen tänker byta linje. Anmärkningvärt är att Bush nyligen försökte att stoppa en kongressresolution som fördömer det turkiska folkmordet på armenierna åren 1915 och 1917. Turkiet har också haft goda relationer med Israel – på det militära planet har det genom åren skett ett omfattande utbyte i konsten att bekämpa ”terrorister”. Trippelalliansen USA-Israel-Turkiet har gamla anor – från att hålla Sovjet i styr under kalla krigets dagar till att i nutiden hålla länder som Syrien och Libanon på mattan. Nu är alliansen mer samspelt än på länge och Iran står på tur. Turkiet ska ta täten och gå först.
En turkisk närvaro i norra Irak innebär flera saker. Främst kommer trycket mot den iranska regimen att öka när grannlandet i norr står vid dörren och bankar. Det kommer också ge nytt liv till de sepratatistiska strömningar som ligger vilande i Västazarbaizjan, den iranska provinsen som angränsar till Turkiet. En turkiskt kontrollerad korridor som sträcker sig fram till Irans nordvästra gräns begränsar också Tehrans inflytande över händelseutveckling i Irak – bergen som täcker gränslandet utgör passagen för iranska element på väg till Irak. I slutändan står USA som vinnare med friare händer och större manöverutrymme än på länge.
Den kurdiska befolkningen i Irak befinner sig förstås i en mycket svår situation. Kurder som sökt skydd undan Turkiet ses nu ett hot mot det sk ”självstyre” som etablerats i norra Irak. Splittring bland kurdern är en uppenbar risk. Och ännu en gång visade sig USA: s stöd till den kurdiska självständigskampen vara en bluff som maskerat skapandet av militär hegemoni. Drömmen om en självständig kurdisk statsbildning har slagits i spillror. Kurderna står som förlorare.
I ljuset av detta är det pinsamt att läsa den svenska högerns reaktioner på de senaste händelserna. Fredrik Malm, aka ”kurdistans svärson”, han som populistiskt och inför 3000 iranska kurder påhejade en amerikansk invasion av Iran, fördömer Turkiet samtidigt som han i själva verket har försvarat allt det som har lett till den nuvarande situationen: den amerikanska invasionen av Irak, den USA-ledda hetsen mot Iran och nu, som en konsekvens av de tidigare två, angreppen mot kurderna. Men det är klart… i januari, i samband med Mahabadrepublikens firande, är det återigen dags för Fredrik Malm att hålla tal om kurdernas rättigheter. Och man måste ju vara trovärdig, eller hur?