Det här är möjligen ett onödigt blogginlägg, men jag har kommit på att det är viktigt att unna sig saker ibland. Annars kanske det går så här i dessa tider av galenskap och tristess.
Okej, jag har läst lite på Alex Schulmans blogg. Tills alldeles nyss hade jag aldrig varit inne på den, inte som något slags aktivt ställningstagande utan framförallt av tidsbrist och ja, lite p.g.a. ointresse. Men visst, jag har noterat löpen hos kvällstidningarna, och spridda kommentarer hos andra bloggare, uppenbart är att han, Alex alltså, är ett ”fenomen”. Jaja tänkte jag, jag har ju inte ens fixat det där facebook och man kan inte ha koll på allt.
Men så blev jag lite nyfiken, när han skulle klappa igen, och ta avstånd från sin ”nätmobbing” (hur skiljer sig det från annan sorts mobbing?). Det stod i varje tidning och på ett flertal bloggar grejer som: ”skönt!”, ”äntligen självinsikt!” osv. Men där står också rena hyllningssångerna: ”Vilken humor, vilket geni!”. Jag började misstänka att jag kanske missat något. Sen stod det någonstans, att han bjöd ut sin hustrus sexuella tjänster. Och med bästa bitterfitta-attityden surfade jag förstås misstänksamt in på snubbens blogg.
Nu hann jag inte läsa så mycket, såg några bilder på honom och Adam Alsing. Sen fanns det också skämt om bajs och sånt. Jag skrattade lite (jag var trött, men det är jag nästan alltid så den ursäkten håller egentligen inte). Sen hade han en skojsig låtsastävling (får man väl anta?) där han lottade ut avsugningar från sin fru (frun har också en populär blogg.). Detta är alltså något slags koncept, eller ett familjeföretag? Men kom igen, detta är väl inte kul.
Alltså jag menar inte skämten utan fenomenet. Varför inte det då? För att jag är humorbefriad och ogillar nätmobbing av Linda Bengtzing? För att jag är moralist som inte gillar vulgoskämt, en torrboll som dyrkar det politiskt korrekta? För att jag är avundsjuk och önskar att jag själv var Alex Schulman (eller möjligen hans fru, Katrine)? Eller helt enkelt för att jag inte ser tjusningen med en bloggande Gert Fylking, utan rosa dräkt?
Alex Schulman är förstås på sätt och vis ett geni, men ”fenomenet”, ja det ser jag som ett tydligt uttryck för tidsandan. Han slår inte ett dugg mot det politiskt korrekta och vad är det som är det egentligen idag. Han hånar inget etablissemang och krossar inga ramar. Visst han hånar folk, till höger och vänster, men vad är nytt i det? (Inget alls tänker jag och lyssnar på Magnus Uggla.)
Att Alex Schulman “is the shit”, ett fenomen som vi skrattar åt kan inte ses frikopplat från allt annat. Och ja, jag är avundsjuk, fan! Det behövs andra massrörelser än en bloggande grabb (grov överdrift det där med massrörelse, jag vet.). Men jag hade gärna sett att det var något annat som var grejen. Självklart är inte det här särskilt viktigt, det finns mycket viktigare saker att uppröras över. Och fördummad som jag är, så skrattar jag ju med, åt några av skämten.
Men varför ska seriösa debattörer påstå att snubben är så bra! Kanske för att det känns rebelliskt och oväntat, typ ”det trodde ni inte om mig va? Att jag skulle gilla den sköningen, men där gick ni på en nit, jag är inte så pk som ni tror!”.
Jag vill knappast sålla mig till de äldre män som vill ondgöra sig över bloggen framförallt utifrån mobbingperspektivet (men jag tar förstås avstånd mot mobbing, även när den förekommer på nätet). Jag ser bara inte det skarpa eller det annorlunda i den. Humor är bäst när den slår underifrån eller när den sätter fingret på något genom att exempelvis överdriva, det gör inte Alex, han slår runt. Om satiren som han använder ska föreställa en skildring av samtiden, uppkryddat med det absurda, för att på så vis kunna se det absurda tydligare så har han misslyckats. Jag ser inget nytt med en kille som vill säga typ: ”jag ba skiter i allt och alla och det är typ jävligt ballt” eller ”kolla vad ytligt allt är, jag med, jag är typ helt absurd, så jag typ lottar ut avsugningar, hånar röda munkar, eller nja framförallt de som tror att de hjälper dem med sina röda tröjor”. Eller ”jag erkänner att jag är ytlig och lite elak, och det i sig, gör mig så fett äkta”. ”Att vara pk det är så jävla ute, typ moralism, och med det fastslaget kan jag ju göra lite vad jag vill och komma undan med det”.
Vad är det med det då? Så ser det väl ut överlag idag, eller? Inget nytt under solen. Killen är en del av, och kanske framförallt ett uttryck för ett fördumningstillstånd. Och det tillståndet har han genialiskt utnyttjat, absolut! Det blir succé. Men det är väl inte så konstigt heller i en tid då det vettigaste inslaget från morgonsoffan handlar om höstens huvudbonader.
Lite matnyttig information och kanske en förklaring till varför jag känner som jag gör. Detta ska inte ses som en säkerställd undersökning, utan mer som en möjlig förklaring, en tanke.
- Jag tycker att det är en sund inställning att ta det mesta på blodigt allvar, det är lite av min grej.
- Kanske beror det på min bruksmentalitet.
- Eller på min bitterfittiga inställning (det är jobbigt att möta sina fördomar).
- Det kan även bero på att jag aldrig varit på Stureplan och därför inte kan se satiren och ironin när den vidrör min samtid.
- Men vad vet jag, jag har ju inte ens facebook.
Ps. Det kan även vara så att jag inte läste tillräckligt mycket och att han egentligen är en lysande samtidsskildrare, och inte ett uttryck för sin samtid som jag lite försynt försöker antyda. Om det är fallet kommer jag genast att ta avstånd från tidigare utsago i ämnet, och anmäla mig till tv-programmet “Förlåt mig” för att få bot (sänds det fortfarande förresten?).
