När jag var liten gjorde jag allt för att inte verka tjejig. Jag svor alltid värst, lyssnade på Metallica när de andra tjejerna lyssnade på Take that och skadade mig mest på mattrugby (trots att jag egentligen var bollrädd). Jag älskade fotboll också. Inte att spela, det vore befängt, men att kolla. Jag prenumererade på tidningen Goal och hade en affisch på Roberto Baggio på väggen. Jag och morfar tittade på fotboll nästan varje dag när Eurosport hade kommit. Vi älskade och kunde allt om Engelska ligan. Jag spelade bastuba i skolorkestern, det var det största instrumentet man kunde välja, medan de andra tjejerna spelade klarinett.
Bastuban var som sagt stor, större än jag i början. Fick spela med den liggande i knäet i stället för upprätt. Den kunde inte spela melodier heller, det var ju en bastuba. Avundsjukt sneglade jag bort på klarinetterna, men aldrig! Det var för tjejer. Killarna spelade trumpet. Jag spelade bastuba.
Jag pratade ofta skit om de tjejiga tjejerna, som grät, var bollrädda och tyckte om hästar. Ni vet typen som skrev i love Filur i sin kalender (Filur är ett hästnamn). När jag blev lite äldre tittade mina pojkvänner på mig med förvåning när jag körde hockeydunkningen i ryggen då de försökte kramas, att hålla handen på stan skulle jag hellre skjuta mig själv i huvudet än att göra. Jag drack häxblandning, renat och ibland whisky (om jag hade tur) utan att göra en enda grimas. Tjejerna drack alkoläsk, Pops och Hooch i olika smaker. Inte jag, jag svepte en kvarting utan att blinka. Och lyckades till sist vinna en del respekt hos grabbgänget. Ibland gick jag dock över gränsen. Som när jag vann i armbrytning över killarna i klassen eller den gången vi tävlade på hemkunskapen om vem som kunde ha fiskinälvor i munnen längst tid utan att kräkas. Då blev det lite väl tyckte killarna. Nu förstår jag bättre. Vad korkad jag var som inte insåg att gränsen gick typ vid portionssnus.
Det känns länge sedan det där. Nu några år, och framförallt flera systrar senare, inser jag förstås vad det där var. Jag plockade poäng hos killarna, jag fick vara med men ändå inte. Jag var bjuden så länge jag höll andra tjejer utanför. Och jag föll hårt då jag gick över gränsen. Jag gillade en del ”killgrejer” men var hela tiden orolig för att avslöjas, för att bluffen skulle synas. Därför lärde jag mig exempelvis alla fotbollsspelare i Engelska ligan utantill, så att jag skulle kunna bevisa att det var på riktigt om det skulle krävas.
Det är förbannat att man inte ska få utvecklas utanför givna könsrollsmönster, men minst lika förbannat är det, att vi tjejer pådyvlas en roll och sedan föraktas för att vi uppfyller den. Det tjejer gör ses det ned på, mannen är normen som ska efterliknas och levas upp till, inom vissa förutbestämda, givna ramar förstås. Jag är nog fortfarande inte så klassiskt flickig. Jag tittar skeptiskt på sminkdosorna och parfympuffarna som min familj fortfarande envisas med att ge mig i julklapp. Kör nog fortfarande med ryggdunkning och skulle verkligen tycka att det var olustigt att hålla handen på stan. Men andra saker har förändrats. Jag vill vara en syster. Det är knappast enkelt, men helt nödvändigt. Och de tillfällen man lyckas är samhörighetskänslan och styrkan oslagbar. Jag vill inte springa andras ärenden för att belönas med struntsaker. Jag förråder inte mig själv. Jag vägrar sitta på avbytarbänken hos bortalaget, är ingen bollkalle eller materialare. Jag vill vara med i matchen och spela på riktigt, i hemmalagets färger.
Jag kommer ihåg när en kille i klassen sa, ”jag hatar alla tjejer i den här klassen”. Jag tittade på honom, ”inte du”, sa han, ”du räknas inte som tjej”. Kommer ihåg att det kändes bra, jag är inte en sån där tjej, fan vad bra. Nu, försöker jag (det är fortfarande inte helt lätt) att när den varma känslan av att få vara med (men bara på vissa villkor) kommer krypande, tänka till och vägra att låta mig dubbas. Visst misslyckas jag ibland, och när tjejer gör det är det knappast de som ska skuldbeläggas. Könsmaktsordningens konsekvenser för ens person är inget man kan utplåna bara sådär. Men för att säga det med Edith Södergrans ord ”det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är”.