Storbritanniens fd premiärministern Tony Blair har landat i Mellanöstern. Enligt utsago ska Blair i egenskap av representant för den sk Kvartetten bestående av USA, EU, FN och Ryssland, agera fredsmäklare. Det skrivs att han ska förmå Israel och den palestinska myndigheten att inleda diplomatiska samtal som ett steg närmare en långvarig fred.
Det tycks vara en tradition. Krigsförbrytare under ämbetsperioden – fredsmäklare efter. Blair hann göra mycket under sin tid som premiärminister. Han drog in Storbritannien i två långvariga krig, först i Afghanistan och två år senare i Irak. Det yttersta priset för ockupationerna har folken i Afghanistan och Irak fått betala. Han var också den premiärminister som på allvar tryckte på för hårdare övervakningslagar – på hemmaplan men också på en allmäneuropeiska nivå, då i synnerhet tillsammans med svenska kollegor som fd justitieministern Thomas Bodström och nuvarande borgerliga ministrar. Resultatet är att den personliga integriteten har satts på undantag och det yttersta priset för den utvecklingen får bland andra du och jag betala.
Många hyser stora förhoppningar om Blairs nya uppdrag, men ”vägen till fred” och fredens villkor tycks redan vara avgjord. USA:s och ytterst Israels intressen sätts främst. Just därför startade Blair sin resa i diktaturen Jordanien, som i dagsläget agerar knähund inför USA:s agenda i regionen. Jordanien är för övrigt ett av två arabländer som erkänt den israeliska ockupationen av Palestina. De andra landet är Egypten, ännu en USA-allierad som kritiserats hårt av Amnesty International för kränkningar mot mänskliga rättigheter. Förtryck, förföljelser samt tortyr på oppositionella är en integrerad del av Mubaraks styre . Egypten och Jordanien är även i färd med att skissa fram ett ”arabiskt” alternativ till fredsprocess, ett förslag som ska först av allt presenteras för och accepteras av, just det, ockupationsmakten Israel.
Huvuddragen i den fd premiärministerns uppdrag är tydliga. Ytterst har Blair fått mandat att utöka den splittring som drabbat det palestinska ledarskapet. Att slå in en kil mellan de partier som dominerar styret är ett sätt att förstärka denna splittring. Just detta sker som effektivast när det demokratiskt och av folket valda regeringspartiet Hamas stängs ute medan valets förlorare Fatah och dess ledare Abbas bjuds in till samtal. Att likna Blair vid en fredsmäklare och utvecklingen vid en fredsprocess är förstås djupt vilseledande.
Vid sidan av dessa händelser uttalar sig Israels utrikesminister Livni om den palestinska myndigheten och ställer kraven som innebär det definitiva slutet för en motståndsrörelse,
”The path to a Palestinian state will first undergo their own war on terror, and build a stable infrastructure for a responsible state that is controlled by a government that accepts the international community’s conditions and can rule in its own land and prevent it from becoming a danger source for Israel.”
Allt detta, och utnämningen av en av vår tids största krigsförbrytare till fredsmäklare i konflikten, visar att Kvartettens ambitioner också sammanstrålar med ockupationsmaktens. Israel har varit, är och kommer att vara fientligt inställd till varje process som möjligen kan bygga en fungerande palestinsk myndighet och ett styrande ledarskap. En fungerande sådan med förankring i det palestinska folket måste med all nödvändighet bygga på det cementerade motståndet mot den israeliska ockupationsmakten. Därav är Blairs stöd för en linje som inte innebär israeliska eftergifter (stopp på bosättningar, återvändande av fördrivna palestinska flyktingar och ett omedelbart slut på ockupationen) och som godtas lättvindigt av Israel, i praktiken lika med stöd till en fortsatt ockupation av Palestina.
Det enda rimliga för omvärlden att göra är att respektera det palestinska folkets demokratiska val och häva den politiska bojkotten av Hamas. Det är också hög tid att ställa krigsförbrytaren Blair inför rätta!