Protesterna mot regimen i Iran sprider sig. Rörelsen kräver bland annat presidentens avgång och en fri press. Omvärlden kan ställa upp genom att tvinga diktaturens representanter att diskutera mänskliga rättigheter.
00-talet slutade med omfattande oroligheter i Iran. Den gröna rörelsens protester mot den iranska teokratin har spridit sig till alla landets större städer. Över 1 000 aktivister, journalister och reformpolitiker, som presidentkandidaten Mir Hossein Mousavis stabschef, Ali Forouzandeh och före detta utrikesministern Ebrahim Yazdi har arresterats. Minst 38 personer har mist livet. En av dem är Mousavis systerson, Seyed Ali Mousavi, som sköts ner utanför sitt hem i Teheran.
Bakom kulisserna pågår ett komplext politiskt spel, en dragkamp mellan den mångfacetterade gröna reformrörelsen och en regim präglad av splittring inom dess politiska och militära grenar.
En hårdför falang dominerad av Revolutionsgardet, lojal till den andliga ledaren Khamenei, vill gå hårt åt reformrörelsen, medan en mjukare falang förordar eftergifter och politiska kompromisser för att lösa den djupa politiska krisen. I nuläget verkar dock Revolutionsgardet med den ekonomiska, politiska och militära makten ha dragit det längsta strået.
Å andra sidan har den iranska demokratirörelsen hittills gjort det mesta rätt. Den har vunnit tid för att växa sig stark genom att arbeta decentraliserat och undvika starka frontfigurer och ett konfrontativt politiskt program. Den har därmed försvårat regimens försök att slå ned mot rörelsen. Den gröna rörelsen har också fjärmar sig från oppositionen i exil som antingen visat sig inkapabel till att förstå landets inre dynamik eller som i fallet rojalisterna och anhängare av den gamla monarkin systematiskt sprungit ärenden åt hökarna i Washington. Med detta drag har den gröna rörelsen slagit ifrån sig regimens anklagelser om att protesterna styrs från Washington, Tel Aviv eller Folkets Mujahedin i Camp Ashraf.
I dagarna har dock kampen gått in i en ny fas när några av reformrörelsens frontfigurer tecknat ner rörelsens politiska manifest. Det handlar om långtgående krav som står i kollisionskurs med den rådande diktaturen. Rörelsen kräver fri press, yttrandefrihet och frisläppandet av samtliga politiska fångar. Den kräver presidenten Ahmadinejads avgång och en ny, reformerad valprocess. Ett politiskt alternativ i stark kontrast till det nuvarande systemet har alltså sett dagens ljus. Resten kommer att avgöras av styrkeförhållanden när oppositionen å ena sidan och regimen å andra sidan drabbar samman på alla de gator och torg som idag utgör Irans politiska slagfält.
Händelserna i Iran har också kommit att påverka Mellanöstern som region. I och med den senast utvecklingen kan Bush-doktrinen – unilateralism och så kallade "förebyggande anfall" – förkastas en gång för alla. Det visade sig att hot om militärt våld och ekonomiska sanktioner gav den iranska regimen anledning att kväsa den inhemska oppositionen medan den dialogens diplomati som Barack Obama hittills uppvisat, har resulterat i oförutsett stort handlingsutrymme för den iranska demokratirörelsen.
Nästa steg för omvärlden måste rimligtvis vara att konsekvent sätta mänskliga rättigheter först i kommande samtal med regimen i Teheran. Det är enda sättet för Sverige och EU att agera konstruktivt i frågan och att stödja Irans demokratirörelse. Samma strategi måste gälla samtalen om landets kärnenergi. En bred majoritet av iranierna, demokratirörelsen inräknad, ser den civila kärnkraften som en rättighet som satts på undantag av väst. Diskussionen om Irans kärnenergiprogram måste utgå från faktumet att även den regimkritiska oppositionen ser den civila kärnkraften som en del i landets suveränitet och självständighet gentemot väst.
Thaher Pelaseyed
(Artikeln tidigare publicerad på etc.se 16/1 -10)