Vi har tidigare redogjort kortfattat för att Ung Vänsters förbundsstyrelse utlyst en extraordinär kongress som ska hållas 9-10 april i Strömsund. Jag har också meddelat att jag inte kommer att ställa upp till omval i samband med extrakongressen. Under de senaste dagarna har den uppkomna situationen i Ung Vänster figurerat på olika sätt i media. Den 19 februari hölls en presskonferens där jag berättade varför extrakongressen utlysts och varför jag valt att avgå då. Jag berör dessa frågor i den här kommentaren. Det förekommer en hel del märkliga tolkningar och spekulationer i den mediala beskrivningen av situationen och många, inte minst medlemmar och sympatisörer, har hört av sig för att få reda på vad som egentligen hänt.
Varför extrakongress?
Den extraordinära kongressen är utlyst eftersom det finns politiska och organisatoriska konflikter i förbundet, som behöver diskuteras och viktiga vägval därmed göras. Dessa diskussioner behöver föras av en bredare krets än förbundsstyrelsen, dels för att de rör hela förbundets framtid och dels för att en viktig del av problemet finns i förbundsstyrelsen. Medlemmarna måste bestämma färdriktning och välja en förbundsledning som kan börja om sitt arbete i enlighet med fattade beslut.
Under en tid har det pågått en typ av verksamhet i förbundet som gjort det omöjligt att agera som förbundsledning. Vad man kallar den verksamheten för – undergrävande, fraktionerande, för jävlig – är inte avgörande. Det viktiga är att den är oacceptabel och skapat en ohållbar situation. Människor som tagit ansvar för att leda och representera förbundet har utsatts för systematiskt baktalande, malts ned och signalerat att de inte orkar fortsätta inneha sina poster under rådande omständigheter; fattade beslut har i praktiken ignorerats och förbundets arbete har på olika sätt paralyserats.
Självklart är detta ett agerande som inte ska förekomma i en organisation som Ung Vänster. Vi har viktigare uppgifter än så och vi får inte legitimera ett arbetssätt där intern positionering blir viktigare än politisk handling. Därför föreslog jag och förbundssekreterare åsa Brunius en extrakongress och därför bifölls förslaget av förbundsstyrelsen.
Vari består konflikten?
Min principiella ståndpunkt har under hela den här processen varit att inte ge mig in på att beskriva någon annans politiska ståndpunkter, när de inte sammanfaller med mina. Det gör jag i den interna debatten i förbundet. Det håller jag fast vid.
Det som är viktigt att påpeka är vilket politiskt och organisatoriskt projekt som Ung Vänster framgångsriktigt arbetat med de senaste 7-8 åren. Det är svårt att ge en hastig beskrivning av ett arbete som måste upplevas och begripas i praxis. Men det finns några grundvalar. Förbundet har betonat konfliktperspektivet i ett läge där den politiska debatten kvävs av konsensustänkande. Ung Vänster har utvecklat en tydlig feministisk profil med teoretisk skärpa och praktisk tyngd. Vi har stått i första ledet i fråga om att belysa och bekämpa könsmaktsordningen i samhället i varje given situation. Vårt arbete med feministiskt självförsvar för tjejer runt om i landet är omfattande och många oberoende jämställdhetsgrupper på landets skolor har kommit till på genom våra medlemmar. Vi har flyttat fram de socialistiska positionerna och skrämt slag på borgerligheten. Då har vi arbetat utifrån en för dem farlig insikt; att kampen för socialismen inte i första hand förs genom att beskriva framtiden och strida om dessa beskrivningar, utan genom konkreta förändringar, som samtidigt tydliggör och hotar systemets ramar. Vi har byggt politisk bredd utan att förlora udden. Det har vi kunnat göra genom en god skolningsverksamhet och en kompromisslös respekt för intern debatt och fattade beslut. Vi har strävat efter och blivit en organisation där det inte är symboler, ett enhetligt språkbruk eller speciella subkulturer som skapar gemenskap, utan det gemensamma arbetet för en bättre värld. En organisation dit man kan söka sig av många olika skäl för att sedan utvecklas tillsammans med andra. Och detta har vi kunnat göra, för att vi bedrivit ett konkret basarbete – med allt från flygbladsutdelningar till graffitifestivaler – och samtidig haft en tydlig ledning med mandat att agera.
Det är det projektet som vi vill värna och skapa samling kring. Därför har ett politiskt och organisatoriskt strategidokument presenterats för extrakongressen.
Det är viktigt att understryka, att det inte bara är fullt legitimt utan också positivt, om det finns olika åsikter om förbundets politik och organisation. Ung Vänster är en bred organisation med mycket högt i tak. Vad som inte är acceptabelt är när politiska och organisatoriska linjer inte drivs öppet utan på ett sätt som äventyrar just förbundets bredd och styrka.
Sexuella trakasserier
Det som väckt mest intresse i media är förekomsten av sexuella trakasserier. Det är också detta som gett upphov till flest felaktigheter i rapporteringen.
Det finns flera tjejer som beskrivit hur det undergrävande arbete som funnits i förbundet ibland tagit sig uttryck som är tydligt relaterade till samhälleliga könsmaktstrukturer.
Det handlar om att de upplevt att deras åsikter ”förklarats” och deras lämplighet ifrågasatts på basis av deras faktiska eller påhittade relationer. Detta är förstås helt knäppt. Men det är också ett tydligt exempel på hur patriarkala mönster kan ge sig till känna. Ingen organisation kan sägas vara en frizon från sexistiska strukturer. Inte heller Ung Vänster. Skillnaden är att vi ser strukturerna och kan kalla saker vid sitt rätta namn. Med sexuella trakasserier avses ”sådant ovälkommet uppträdande grundat på kön eller ovälkommet uppträdande av sexuell natur”. I det här fallet handlar det om det förstnämnda – ovälkommet uppträdande grundat på kön, och alltså inte om ”sexstrider” eller något annat fantasifullt som det fått heta i pressen. Det är icke desto mindre allvarligt. Precis som Jämo skriver är det ”den utsatta personen som avgör vad som är trakasseri. Människor är olika känsliga. Ett beteende som en person rycker på axlarna åt kan för en annan vara djupt kränkande”. Det som måste stå helt klart är att vi i Ung Vänster inte ”rycker på axlarna” åt något som är uppenbart kränkande för dem som drabbats. Det ingår i själva problemet med sexuella trakasserier i samhället, att de tjejer och kvinnor som påtalar det inte tas på allvar. Så ska det inte vara i Ung Vänster.
Jag vill dock avvisa det påstående som cirkulerat om att dessa enskilda händelser skulle vara skälet till att vi utlyser extrakongressen. Aftonbladets påstående att ”turbulensen bottnar i en härva av sexuella anklagelser och trakasserier” har ingen egentlig relation till verkligheten. Jag vill också betona att inga enskilda heller kommer att hängas ut. Det viktiga är att slå fast att sådant beteende inte är acceptabelt någonstans, allra minst i Ung Vänster. Det är inte heller på grund av dessa trakasserier som jag valt att avgå på extrakongressen.
Varför avgår jag?
Jag har valt att avgå av flera skäl. Dels har jag helt enkelt stått ut med för mycket. Ingen ska behöva genomlida det undergrävande arbete som jag har fått utstå. Det har helt enkelt varit väldigt jobbigt att hantera ett arbete som jag upplever förstört förbundsledningens möjligheter att fullgöra sitt uppdrag. Men jag vägrar se samma arbetsmetoder bryta ned andra kamrater, utan att ta strid för motsatsen. Jag tar också på mig ett stort ansvar för att den ohållbara situation som vi nu går igenom i förbundet inte konfronterades tidigare och tydligare.
Framför allt handlar det om att jag vill kunna delta mer aktivt och
tydligt i den interna debatten fram till och på extrakongressen. Det är lättare att göra det, utan att behöva fundera över hur det påverkar mina möjligheter att agera som eventuell förbundsordförande i framtiden. Att ta strid för förbundets politiska och organisatoriska grundvalar är viktigare för mig än att vara kvar vid uppdraget som förbundsordförande, även om jag tycker att det är ledsamt att lämna ett uppdrag som jag trivts mycket bra med.
Varför är inte kongressen offentlig?
Det har varit en självklarhet för Ung Vänster att ha kongresser som är öppna för allmänhet och media. Den här kongressen är dock extraordinär av flera skäl och det har lett till det extremt ovanliga beslutet att så nu inte ska vara fallet. Kongressen är utlyst just för att hantera interna motsättningar som också tagit sig personliga uttryck. Själva avsikten – att klargöra problemen och försöka lösa dem – skulle äventyras av medialt tryck. Det måste vara möjligt att gå vidare också efter hårda motsättningar som förs upp till diskussion.
Några ytterligare påpekanden
Det har spekulerats i kopplingen mellan händelserna i Ung Vänster och vänsterpartiets kongress som avslutades i helgen. Det finns ingen sådan koppling. Extrakongressen är utlyst på ett sedan tidigare inplanerat förbundsstyrelsemöte. Det var stadgemässigt nödvändigt att utlysa den just då om kongressen skulle kunna hållas under påskhelgen, där annars ett annat stort Ung Vänster-evenemang skulle hållas. Aftonbladet har också hävdat att Ung Vänster skulle ha en hemlig (!) förbundsstyrelse. Så är naturligtvis inte fallet. Följande personer är ordinarie eller suppleanter i förbundsstyrelsen (med nuvarande bostadsort): Edvard Ankarudd, Stockholm, Alex Bengtsson, Sundsvall, Erik Berg, Arlöv, Tora Breitholtz, Stockholm, åsa Brunius, Stockholm, Josefine Castillo, Stockholm, Moa Elf Karlén, Stockholm, Lisa Englund, Umeå, Ali Esbati, Stockholm, Tove Fraurud, Stockholm, Anna Herdy, Stockholm, Tove Hultberg, Malmö, Malin Jogmark, Karlskrona, Anton Larsson, Malmö, Anna Morvall, Linköping, Rebecca Lernesjö, Lund, Jonas Lindberg, Gotland, Hans Linde, Göteborg, Petter Magnusson, Malmö, Ola Nilsson, Lund, Clara Norberg-Averbo, Umeå, Alicia Pettersson, Umeå, Joel Phalén, Bodafors, Nela Porobic, Helsingborg, Ida Regin, östersund, Mikael Wallgren, Umeå, Björn öberg, Gävle.
Hur blir det nu?
Min förhoppning är att förbundet ska kunna samlas kring ett offensivt politiskt och organisatoriskt dokument och kunna gå vidare med tydliggjorda eller lösta motsättningar. Poängen med den utlysta extrakongressen är heller inte att vi ska bli av med någon, utan att vi ska bli av med vissa sätt att arbeta.
Som medlem kommer man, vare sig man önskar det eller inte, att påverkas av det inträffade. Det handlar om vilket sorts förbund som man är medlem i. Självklart är det en krissituation som nu råder i organsiationen, men om man kommer överens om att det är det så kan man också fortsätta att vara ett starkt förbund som sätter skräck i borgarna. Vi står fortfarande starkare än på mycket länge. Det gäller att utnyttja det till politisk förändring. Det behövs.
Mejla gärna frågor och funderingar till [email protected] eller [email protected]
/Ali Esbati