Nu har säkerhetstjänstkommissionen kommit med sin rapport, som än en gång bekräftar det som många länge hävdat och vetat om: att den svenska staten, såväl genom polisiära myndigheter, militären som den socialdemokratiska partiapparatens försorg bedrev ett mycket omfattande spioneri mot landets egna medborgare. Detta skedde därtill i öppen trots mot gällande lagstiftning. De som stiftat och var satta att bevaka lagarna satte sig istället systematiskt över dem.
Det är viktigt att den här verksamhetens oerhörda betydelse belyses i öppen debatt. Långt mer än hundra tusen svenskar har utsatts för registrering och olaga telefonavlyssning. Människors personliga integritet har kränkts å det grövsta när deras personliga liv mot deras vetande blivit föremål för klåfingriga agenters undersökningar. Tusentals människor har – utan att få veta varför och kunna föra sin talan – förlorat anställningar och hindrats i sina arbeten. Det finns exempel på att säkerhetspolisen i tio år bedrivit hemlig avlyssning hos en person, utan att finna något som helst åtalbart. Faktum är att hela denna enorma förtrycks- och övervakningsapparat inte lyckats frambringa en enda spion.
Syftet har varit rent politiskt. Detta är diktaturfasoner. Inget annat.
Det mest upprörande med denna historia är nog ändå de företrädesvis socialdemokratiska politiker som ger sig i kast med att försvara registreringarna med hänvisning till rikets säkerhet och fred, försvaret av svensk demokrati och svenskars frihet. Det får Orwells sanningsministerium att framstå som ett föredöme i att hålla sig till verkligheten.
För vad var egentligen dessa människors brott? Självklart kan man bland floran av de smågrupper som övervakades av förvirrade och ibland chockerande inkompetenta trenchcoatnissar finna en del politiskt förvirrade individer och ljusskygga åsikter. Men i grund och botten handlade statens reaktion om ett reflexmässigt försvar för det bestående, mot en rörelse som reagerade mot orättvisor i Sverige och världen och organiserade sig för förändring. Det är till exempel ytterst talande att gruvstrejken 1969 verkar ha varit den direkta anledningen till att IB:s olagliga inrikesverksamhet återupptogs på order från den socialdemokratiske försvarsministern.
Det är socialdemokraterna som ska stå i skamvrån. De talar om försvaret av Sveriges oberoende. I verkligheten var det ju just försvaret och SäPO som kröp för främmande makt och fritt utbytte hemlig information med dem. Det var just Sveriges oberoende i händelse av krig som tusentals svenska vänsteraktivister kämpade för, i ett läge när den svenska regerigen talade med kluven tunga – om neutralitet i officiella sammanhang och inför det svenska folket och samverkan med USA i verkligheten. De talar om försvaret av demokratin. Men det är just genom den organiserade vänsterns kamp som den svenska demokratin kunnat fördjupas – alldeles särskilt under den period då den repressiva aktiviteten varit som intensivast – i strid mot staten och kapitalet.
Hyckleriet är så monumentalt att det blir närmast komiskt när man även talar om försvaret av freden. Detta görs samtidigt som det uppdagas att stor möda har ägnats åt att kartlägga och sabotera för FNL-rörelsen, den mäktigaste fredsrörelsen i modern tid.
En rad självklara krav måste nu ställas. Redovisningen kan inte stanna här. Alla som registrerats måste få veta det. Dessutom måste själva innehållet i den information som finns bli offentligt. De registrerade och avlyssnade måste få se sin akt och kunna bli berättigade till skadestånd, precis som i Norge. Det räcker inte heller med en möjlighet att genom ifyllande av formulär få ut informationen. Det enda rimliga är att förfaringssättet är densamma som då flera hundra personer olagligt registrerats av nazistiska grupper – det vill säga att de registrerade automatiskt måste underrättas.
Till sist dock: trots allt finns det något ljust som framträder ur den här processen och som det är viktigt att påpeka. Trots orimliga inskärningar i den personliga integriteten och trots att enskilda på ett oacceptabelt kommit i kläm och lidit, kan det som 60- och 70-talens vänster åstadkom inte göras ogjort. Kampen för fred och demokratisering fortsatte trots trakasserier och lagöverträdelser från statens sida.
Detta är viktigt, inte minst när vänstern idag är på frammarsch. Naturligtvis måste korten läggas på bordet och kommissionens antydningar om att olaga registrering kan fortgå än idag måste få bli föremål för en ny uttömmande och oberoende undersökning. Men likväl är det uppenbart att arbetet för en bättre värld inte får och inte kan stoppas av smygande storebrorsverksamhet. Kommissionens avslöjanden visar bara att de vi kämpar mot saknar demokratisk trovärdighet och legitimitet. Alltså att kampen fortsätter.
Ali Esbati, ordförande Ung Vänster