Diskussionen om kända människor i politiken är ofta mycket märklig. En central fråga borde ju vara VAD man är känd för. För att ha bränt ned en högstadieskola? För att man kan jonglera? Eller för att kunna formulera politik på ett vettigt och intressant sätt?
På sätt och vis ges det ett svar redan i begreppet "kändis" som ofta används i sammanhanget. Den som är kändis är alltså inte känd för något speciellt – typ känd kläddesigner, känd läkare, känd återfallsbrottsling – utan helt enkelt kändis. Känd för att vara känd. Det är ett problem i sig och blir till ett ännu större problem om personen i fråga förväntas stå för vissa politiska åsikter.
Hela den här problematiken har sin grund i att den dominerande synen på politiskt arbete är genomkorkad och platt, med andra ord borgerlig. Politiskt arbete antas genomgående vara något slags yrke eller livsstil. Man kan vara VD, aktiespekulant, hårdrockare – och "politiker". Själv märker jag till exempel av det här när folk frågar hur det känns att min företrädare – Jenny Lindahl Persson – har "lämnat politiken". Som om "politiken" skulle vara ett cirkustält som man kan gå in i och ut ur och som om man bara kan vara "inne" i "politiken" om man har ett heltidsjobb på ett kontor eller sitter i riksdagen. Det där är en provocerande inställning. Den antyder till exempel att jag skulle ha varit utanför "politiken" under de nästan tio år då jag gjort massa olika saker och samtidigt varit hyperaktivt organiserad.
Ett bra, starkt och intressant parti organiserar många olika människor. En del av dem kan säkert se till att bli kända på annat än sin politiska aktivitet. Det är jättebra. Bara de representerar. De som propagerar för kändisar rent allmänt "i politiken" (härvid menar man sällan som ersättare i barn- och ungdomsnämnden eller sammankallande i partiföreningens valberedning, utan riksdagen) tycker oftast att det där med representativitet är lite förlegat och konstigt. Själv tycker att det är helt avgörande.
Paolo Roberto verkar till exempel vara en hyvens prick. Jag är övertygad om att han har många bra åsikter och det finns inget som säger att han inte skulle kunna sitta i riksdagen. Det kan för övrigt de flesta. Det gäller att vilja och att bli vald. Problemet är att partiet som han kommer att representera inte är så hyvens. Och när man röstar på Paolo – vad röstar man då på? Socialdemokraterna. Och även om jag spontant tycker mycket mer om Paolo Roberto än säg Bosse Ringholm och säkert också mången vänsterpartist, så går det fetbort att kryssa Paolo. Jag är inte sosse. That s it.
Alltså: Vill man ha spännande människor som företrädare för sin organisation måste man börja med att se till att organisationen gör spännande saker, står för något intressant och viktigt. Att folkpartiet och centerpartiet inte lyckats skaka fram bättre företrädare är ingen slump.
Till sist vill jag säga att Jan Guillou är min hjälte ett tag framöver. För att han visar civilkurage, vågar tala om hyckleriet och den äckliga, blodtörstiga masspsykos som omgärdat rapporteringen kring den stora mänskliga tragedin i USA, reaktionerna efteråt och de uppifrån kommenderade tysta minuterna.
Fast jag skulle ändå inte kryssa honom om han ställde upp i valet i egenskap av kändis.
Kamratliga hälsningar
Ali Esbati
förbundsordförande Ung Vänster
Texten är ursprungligen skriven som krönika till www.yosthlm.com i september 2001.