Många i Sverige vet det sedan länge: att vården, skolan och omsorgen har fått utstå så stora nedskärningar att det är svårt för många kommuner att upprätthålla kvalitén. Klasserna är för stora, det saknas lärare, eleverna får på många håll själva betala för maten, och lokalerna faller samman. Skolan är ett av de områden som drabbats hårdast när kommunerna tvingats minska sina utgifter. Under de senaste tio åren har också hundratusentals anställda sparkats ur vården av besparingsskäl, med personalbrist och försämrad kvalité för både patienter och personal som följd.
I det senaste riksdagsvalet ökade vänsterpartiets stöd lavinartat, rent av på ett sådant sätt att det skulle kunna ge genomslag i det svenska politiska livet, och inte minst då de politiska besluten. Många trodde nog också med fog att den nya majoriteten av s, v och mp skulle prioritera välfärden, de kommunala verksamheterna, sysselsättningen och de som drabbats hårdast av nedskärningarna. Och i någon mån har det väl också varit så, i förra budgetpropositionen fick ju vänsterpartiet igenom ökat stöd till kommunerna. På viktiga områden har alltså samarbetet burit frukt.
Idag har vi en mycket stark tillväxt, den starkaste på 25 år. Vi har ett överskott i handelsutbytet, och statsfinanserna mår bra. Det tror jag leder många människor att tro och hoppas på att vallöften skall infrias, och många kommuner att hoppas på att kunna få mer resurser till viktig och hårt nedskuren verksamhet. Vi har möjlighet att satsa, på bättre skola, på bättre vård och omsorg, på arbetstidförkortning, på att öka sysselsättningen. Hittills har dock regeringens utgiftstak varit viktigare än några av dessa områden. Så att även om vi får mer pengar, skall vi inte använda dem där de skulle behövas, för vi har redan bestämt i förväg att vi inte har råd med det. Och oavsett hur goda effekterna skulle vara om man satsar på välfärd och sysselsättning, så kommer det inte att ske. Det är givetvis en vansinnig budgetprocess, där man inte kan ta hänsyn till att läget förändras, eller att behoven ändras.
Konsekvensen av utgiftstaksfundementalismen blir tydliga när man börjar tala om att sätta sprätt på de extra pengarna genom skattesänkningar, istället för satsningar på kommunerna och sysselsättningen. Visst är det väl roligt att få lägre skatt, men om vi har råd med det, kan jag inte förstå varför vi inte skulle ha råd med en bättre skola, bättre sjukhus, återinförande av tandvårdsförsäkringen och annat som är viktigt för oss som inte har så mycket pengar att vi själva kan köpa oss en bättre skola och vård. Gärna ett par tior mer i plånboken, men först och främst fler i arbete och en bra kommunal verksamhet. Vi låg- och normalinkomsttagare har ofta större nytta av att den offentliga skolan och vården fungerar bra, att det finns fritidsgårdar på orten där jag bor, och att jag kan få jobb även om jag inte är 25 år och programmerare, än av att kunna köpa en tidning till.
Vi vet att det finns pengar, och nu är vi många som väntar på att de används till något nyttigt, att regeringen med samarbetspartners bestämmer sig för att satsa.
Fler i arbete är bättre än att minska statsskulden i ett ännu högre tempo. Fler anställda i vården och omsorgen är bättre än att sänka skatterna. En bra skola, och bra fritidsgårdar är bättre än att sänka våra redan mycket låga bolagsskatter (jag har inte ens hört företagarna kräva en sänkning av bolagsskatten).
Frågan är: när det finns pengar, skall de då äntligen få komma de människor till del som fått det sämre under 90-talet?
Skall de komma de verksamheter till del som fått ta de stora smällarna under sanerings och nedskärningsprogram?
Så länge utgiftstaken finns kvar är svaret nej. Därför är utgiftstaken orimliga. Om regeringen inte tänker använda pengarna till något vettigt, varför då regera? Om den enda vägens politik är skattesänkningar, varför då samarbete med vänstern? Valresultatet talar sitt tydliga språk, socialdemokraternas och vänsterpartiets väljare vill ha en politisk kursändring, åtminstone så att vallöftena infrias. Jag kan inte tänka mig att särskiltmånga skulle hålla med om att principen om att hålla fast vid utgiftstaken, vad som än händer, är viktigare än välfärd och sysselsättning. Det är dags för rättvisa.
Jenny Lindahl
Ordförande Ung Vänster