En viktig anledning till att jag en gång slog till och blev medlem i Ung Vänster, var Ny Demokratis insteg i riksdagen och det som hände därefter. I början av 90-talet fanns en berättigad och utbredd frustration med sakernas tillstånd. De borgerliga partierna slog mynt av mångårig effektiv SAF-propaganda om ”perversa marginalskatter”. Ny Demokrati seglade på och underblåste främlingsfientliga strömningar. I den officiella retoriken avfärdades partiet som oseriösa tokdårar. Men samtidigt började andra partier – inte minst socialdemokraterna – ta över Ny Demokratis problemformulering. Inte bara blev Ny Demokrati i valet 1991 Sveriges tredje största parti. än viktigare är att partiets politik – som etablissemanget i ord ojade sig över – blev svensk flyktingpolitik. Debatten vreds om så att själva utgångspunkterna laddades med en förrädisk, småputtrande rasism. Det blev stundtals för jävligt att leva i Sverige.
Nu verkar allt det där glömt. Att en ny våg av främlingsfientlighet sveper över Europa kan många se. Men påpekandet att detta omvandlar den svenska debatten, och att delar av etablissemanget går i bräschen, leder ofta till höjda ögonbryn. Den senaste veckan har bjudit på några uppenbara exempel.
Malmös kommunboss Ilmar Reepalu (s) vill – alldeles tydligt inspirerad av rasistiska Dansk Folkeparti – inskränka invandrares samhälleliga rättigheter lokalt. Han föreslår femårigt flyttstopp för invandrare till Malmö. Människor med uppehållstillstånd ska få lägre ersättningar om de inte gör som han vill. Istället för att kräva och genomdriva kraftfulla åtgärder för offentliga investeringar och mot den strukturella rasism som dömer invandrare och deras barn till arbetslöshet, vill han straffa invandrarna själva. Detta sägs vara för invandrarnas eget bästa. Oavsett den faktiska utgången är resultatet tydligt: Malmö kommuns styrelseordförande bidrar till hetsen.
Sedan kommer migrationsminister Barbro Holmberg och aviserar ytterligare inskränkningar i en redan brutal flyktingpolitik; en flyktingpolitik som dömer människor till förnedring, misär och självmord. Holmberg och regeringen ska komma med förslaget till samma riksdag, som krävt att utlänningsnämnden ska läggas ned. Detta beslut har regeringen förhalat och i praktiken brutit mot. Istället kommer förslag i motsatt riktning. Parodiskt nog förklaras också detta beslut vara fattat för flyktingars eget bästa, ”framför allt barnen”. När Holmberg på DN Debatt skriver om ”ökad enhetlighet och förutsebarhet i beslutsfattandet” är det en obehaglig omskrivning för en linje som innebär att färre människor på flykt ska få fristad i Sverige och fler ska kastas ut ur landet av polisen.
Det finns viktiga lärdomar att dra från det tidiga 90-talet. Ett är att stegvisa eftergifter till främlingsfientliga krav inte stoppar främlingsfientligheten utan tvärtom ger den rejäl skjuts. Att försöka dölja de verkliga avsikterna med förslag och beslut under genomskinliga humanistiska floskler gör det än värre.
Det har varit mörka dagar för svenska antirasister inom arbetarrörelsen. Samtidigt vet vi att det inte går att överlämna kampen mot rasism och främlingsfientlighet till någon annan. Vem skulle det vara? Knappast de liberaler som pläderar för gästarbetarsystem och nedmonterad välfärd. Knappast myndigheter som ena dagen propagerar mänskliga rättigheter och andra dagen stigmatiserar och problemförklarar invandrare. Ansvaret vilar tungt på arbetarrörelsen. Lösningen är dubbel: å ena sidan avslöja den strukturella rasismen och etablissemangets flört med främlingsfientligheten, å andra sidan driva på för en offensiv politik som syftar till trygghet och välfärd för alla som bor i det här landet, oavsett var vi är födda.
Med kamratliga hälsningar,
Ali Esbati
Stockholm 040115