Kamrater, systrar, feminister
Idag samlas vi, om än på ett otraditionellt sätt, för att uppmärksamma den internationella kvinnodagen.
8 mars är inte en dag för pappershandlingar, eller tomma löften. Det är inte en dag att säga grattis eller att fira. Det är en dag att hämta styrka inför det kommande årets kamp. Alla kamper behöver utlopp, tillfällen som släpper lite på formalian och där vi känner oss friare. Det behövs tillfällen där man får skrika ut sin frustration i slagord och traska av sig delar av sin ilska tillsammans med de som delar kampen. Demonstrationer är den yttersta representationen av att stå tillsammans, och känslan deltagandet ingjuter är nödvändig för att orka driva kampen vidare. I år demonstrerar vi inte på gator och torg, men vi står ändå bredvid varandra. I år blir vår kraftvisning digital men vi hämtar ändå kraft från varandra, lovar varandra och oss själva att inte ge vika eller bita ihop utan att kämpa vidare.
Den feministiska kampen är kampen mot könsmaktsordningen, den samhällsordning som sätter män som grupp över kvinnor som grupp. Som nedprioriterar och motverkar våra rättigheter och behov. Det är kampen om att få leva. Det är kampen om livskvalité, att ha rätt till en najs fritid där unga tjejer tillåts samma utrymme som unga killar, där deras intressen tas på lika stort allvar och där vår idrott satsas på lika mycket som killarnas.
Kampen om en jämställd fritid är livsavgörande för att vi ska kunna må bra.
Den feministiska kampen är också kampen om arbete och ekonomi.
Vi vet att idag har kvinnor lägre lön än män, Vi vet att de yrken som är kvinnodominerade konstant nedprioriteras och undermineras. Vi vet att tjejer i högre grad än andra skickas runt på otrygga anställningar och ring- och springjobb där man inte kan ställa krav eller vara krånglig med risk att inte få några fler pass. Hur ska man kunna anmäla sin chef för sexuella trakasserier om det innebär skillnaden på att ha ett jobb eller inte? Skillnaden på att kunna betala nästa månadshyra eller inte? #Metoo var ett uppvaknande för många men det var inte en omvälvning. De förändringar som behöver ske för att vi ska kunna vara trygga på våra jobb har inte skett ännu, och vi tänker inte backa förrän de har det.
I år tänker vi särskilt på våra systrar i vården. Undersköterska är Sveriges vanligaste yrke, och ett av de mest kvinnodominerade. Vi vet att det inte är en slump att Sveriges mest kvinnodominerade yrke har bland de sämsta arbetsvillkoren. Vi vet att det inte är en slump att våra yrken har en långt lägre genomsnittslön än mansdominerade yrken med samma utbildningsnivå. Vi vet att det inte heller är en slump att undersköterskeyrket har långt fler långtidssjukskrivningar än andra yrken. Det är inte en slump att vårdpersonal tackas med gester såsom applåder och inte reella förändringar i arbetsrättigheter, högre löner och förbättrade arbetsvillkor.
Ingen är fri förrän vi alla är fria, kvinnokamp är klasskamp, och klasskamp måste alltid inkludera kvinnokamp.
Det är inte bara kampen om att få leva, utan också kampen om våra liv. Det är kampen om rätten till våra egna kroppar. Det är att inte oroa sig över om någon kommer ta sig rätten till våra kroppar om vi är fulla på en fest, eller på bussen på vägen hem från skolan. Det är att få bedömas efter vår kompetens och inte efter vårt utseende. Det är rätten att välja när, och om, vi vill bära barn.
Abortfrågan är en avgörande fråga för rätten till våra egna kroppar, och en ständigt aktuell fråga för den feministiska kampen. Den är varken ny eller radikal, men trots det tvingas vi kämpa för den nästan vardagligen. Hot om inskränkningar kommer från alla möjliga håll, och innebär konsekvenser som kan betyda skillnaden mellan liv och död. Frågan om aborträtten är inte en fråga om ifall aborter kommer att utföras. Det är en fråga om att garantera att de utförs säkert, med minimal risk för våra liv, och det är inte någonting vi kan kompromissa med. Under året har Polen stått i centrum för en stor debatt om aborträtt, efter ett beslut från polska författningsdomstolen som inskränker den redan smala aborträtt som fanns. Det är ett beslut, som efter att tusentals kvinnor protesterat och demonstrerat, sköts upp. Abortprotesterna i Polen visar tydligt att förändring kan ske när vi organiserar oss.
Inga rättigheter ges till oss av godhet eller välvilja, och kamp handlar inte om att vara snäll. Vår frihet kommer inte räckas till oss på en tallrik av en manlig politiker, den kommer vi att kämpa oss till. Frihet kommer genom att utmana maktförhållanden och förändringen i dem kommer när vi ställer upp tillsammans och säger att nu vägrar vi bita ihop längre. Feministisk kamp är det enda som ger oss feministiska segrar, och det är en kamp vi aldrig kan kompromissa med.
8 mars är inte en dag för pappershandlingar, eller tomma löften. Det är inte en dag att säga grattis eller att fira. Men även om det är en kampdag är det, på sitt sätt, en dag som ger oss en fristad. Det är en fristad, för att den ger mig rum att stanna upp och uppmärksamma de jag står tillsammans med i den feministiska rörelsen. De som kommit före mig, de vars vinster jag står på och som krävt fram rättigheter jag aldrig annars hade haft. De som står bredvid mig nu, som kämpar gemensamt för att vi, men också de som inte är här ännu, ska kunna leva skäliga liv, oavsett kön och bakgrund. Vi kämpar inte bara för oss utan också för en framtid. En framtid där de kvinnor som lever inte bara ska ha samma, utan fler rättigheter än vi har.
Den feministiska rörelsen är, på sitt sätt, en fristad. Det är en fristad för att jag vet att där inte finns någon som förväntar sig att jag ska vara okej med status quo. Där finns ingen som förväntar sig att jag sväljer den sura smaken i munnen och tyst biter ihop. Ingen klandrar mig när förtrycket känns tyngre än vanligt en dag, utan hjälper till att lätta på trycket så att jag kan räta på ryggen och kämpa imorgon också. En fristad är aldrig lika trygg eller lika stor som när den skapas av hundratals medsystrar, och en fristad ger inte bara ork till att fortsätta kämpa utan också till att fortsätta leva. Så kamrater, systrar, feminister – känn att vi står tillsammans. Att vi ställer krav, vägrar hålla käft, och bråkar tillsammans.
Kampen fortsätter, könsmaktsordningen ska krossas.
Tack!