Igår kom regnet. Jag fasade för regnet i förrgår när jag stod utanför stadshuset, kommer folk orka om regnet kommer? Redan har de blivit av med sina hem, sina ägodelar, polisen hade precis igen tagit madrasser och värmande filtar. Folk kurade ihop sig i sovsäckar och på madrasser som åter donerats, orken att fortsätta kämpa för ett drägligt liv och någonstans att bo fanns kvar, för än var vi många, än blåste det inte för kallt, än regnade det inte.
I gryningen i tisdags vräkte polisen och kommunen de upp mot hundra, främst romer, som bodde i Sorgefrilägret i Malmö. Vi, boende och aktivister, har krävt att kommunen inte ska verkställa beslutet, utan att erbjuda någon annan plats att bo på. Detta har från ansvariga politiker möts av tystnad. Lägret har varit långt ifrån ett fullgott boende, men där har skapats en gemenskap och en trygghet att inte vara lämnad till sig själv. Nu kastas de boende ut på gatan, utan tak över huvudet och får återigen börja från noll. Europadomstolen har, med hänvisning till den systematiska diskriminering som just romer utsätts för, framhållit att denna grupp aldrig ska utsättas för tvångsavhysningar om de inte erbjuds ett alternativt boende. Men detta är just vad som skedde i Malmö.
Samtidigt, av en slump menar ansvariga på kommunen, beslagtogs de boendes husvagnar och bilar, som de flyttat från lägret för att undvika att förstöras vid vräkningen. För att hämta ut de igen behöver man betala 2500 kronor. En fantasisumma för någon som en bra dag får ihop 150 kronor.
De romska EU-migranterna kampvilja var stor och efter rivningen av deras bostäder påbörjade de en manifestation utanför stadshuset, för att kräva att kommunen agerar. Frågan de ställer till kommunledningen är enkel, var ska vi bo nu? De väntar fortfarande på svaret.
På onsdagskvällen efter över ett dygns protest utanför stadshuset meddelar plötsligt polisen att de ska rensa upp på platsen. Inget över 60*60 cm får finnas kvar för att det ”belamrar platsen”, en anledning som mest verkar vara tagen ur luften. Madrasser, bord för mat och kartong att sitta på slängs av polisen. Men inte bara det utan även väskor, kläder och andra personliga tillhörigheter som var det sista de romska EU-migranterna hade kvar. Demonstranter lyfts iväg, slås med batong, omhändertas och får sitta i häktet. Från att ha inget, har de om än ännu mindre.
De senaste dagarna har också det rasistiska hotet och våldet blivit än mer påtagligt. Personer har ropat antiziganistiska slagord, gjort utfall mot boende och aktivister, nästan kört över personer och kastat smällare. Detta är tyvärr vardag för många romer, men avhysningen och kommunens och polisens agerade har inneburit att hotet och trakasserierna ökar.
Malmö kommuns agerande om avhysning utan att erbjuda en annan bostadsplats inhumant och skamligt. Polisens brutala maktdemonstation när de tog det sista de romska EU-migranterna ägde är inget annat än vidrigt. Både kommunen och polisen gömmer sig bakom lagparagrafer (i bästa fall), utan någon som helst hänsyn till människors rätt till ett drägligt liv.
Kampen för EU-migranterna måste föras på många fronter samtidigt. Det praktiska solidaritetsarbetet att bidra med det EU-migranterna behöver är viktigt, det kan handla om att samla in kläder, mat och dryck, lösa vatten-, uppvärmnings- och matlagningsmöjligheter, är superviktigt. Det kan även handla om tolkning och juridisk hjälp. Samtidigt måste påverkan ske mot kommunerna att erbjuda bra boende och välfärdsinsatser för EU-migranter och ställa krav på att EU:s politik inte ytterligare fördjupar de klassklyftor som ligger i grund för migrationen inom Europa. Och återigen samtidigt är den antirasistisiska organiseringen avgörande för många romers trygghet. Det är också allt detta arbete som gjort att avhysningen i Malmö inte skedde utan motstånd, att det sker protester mot agerandet och att EU-migranterna för varje gång polisen slänger filtar och mat i containrar får nya från Malmöborna.
Igår kom regnet. Det doneras snabbt presenningar, regnjackor och paraply. Någon kommer med värmande soppa. Alla har tagit skydd under en bro i närheten. Det finns inget annat alternativ än att fortsätta kämpa, för var ska de bo?
Minna Skans, ledamot i Ung Vänsters förbundsstyrelse