Idag presenterade finansminister Anders Borg regeringens höstbudget. Dagen har präglats av diskussioner om reformutrymme, stimulanser, åtstramningar och överskottsmål. Förändringar har radats upp, debatterats, såväl från riksdagens talarstol som bland tv-soffornas kommentatorer. Missförstå mig inte, det är många gånger diskussioner som är viktiga och intressanta, men ibland riskerar det tekniska att lägga sig som en slöja över det verkligt viktiga.
Den ekonomiska politiken är inte vetenskap. Precis som all annan politik – många gånger kanske till och med ännu tydligare – bygger den på olika samhällsintressen som står mot varandra. Avpolitiseringen av vår samtid kan inte dölja det faktum att politik handlar om motsättningar. När den ekonomisk-politiska debatten reduceras till en tävling om att signalera förtroende, osynliggörs den verklighet människor möter i vardagen.
Färdriktningen i vilken vårt samhälle utvecklas döljs bakom resonemang om Europas starkaste statsfinanser. Det må så vara. Men starka statsfinanser förändrar inte det faktum att Sverige håller på att trasas sönder, delas upp och dras isär. Ojämlikheten blir inte mindre för att statsministern nämner sammanhållning ett par gånger i regeringsförklaringen. Klasskillnaderna har ökat under lång tid i Sverige och under den borgerliga regeringen har ökade orättvisor blivit ett normaltillstånd. Enligt OECD tillhör Sverige de länder i världen, där inkomstskillnaderna ökar snabbast. Under den förra mandatperioden ökade den rikaste tiondelen sin årliga disponibla inkomst med 56 000 kronor, samtidigt fick den fattigaste tiondelen sjunkande inkomster.
Massarbetslösheten har sedan 90-talskrisen kopplat greppet om oss. Den höger som för såväl sex år som för två år sedan vann val på att prata om arbetslinjen, har i praktisk handling levererat en ökad arbetslöshet. De hundratusentals arbetslösa möter en a-kassa som har slutat vara en generell försäkring. Bara en tredjedel av alla arbetslösa får ersättning från a-kassan och enbart några få procent får ut 80 procent av den tidigare lönen. Så har den svenska modellen effektivt monterats ned under den borgerliga regeringens tid vid makten.
I våras presenterade Sveriges Kvinnolobbyen rapport (Duktiga flickor kostar inte) som granskade regeringens förra höstbudget ur ett jämställdhetsperspektiv med fokus på ungdomar. På område efter område gynnades unga män på unga kvinnors bekostnad. Inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor har ökat med drygt 17 000 kronor om året sedan regeringsskiftet. Några feministiska ambitioner what so ever lyser med sin frånvaro i regeringspolitiken.
Det är så här samhällsutvecklingen ser ut. Klasskillnaderna ökar, massarbetslösheten biter sig fast och jämställdheten mellan män och kvinnor är satt på undantag. För arbetarrörelsen i sin helhet är det ett fattigdomstecken att Socialdemokraternas främsta invändning mot regeringens höstbudget var att den kanske (!) inte lever upp till överskottsmålet. En ekonomisk-politisk debatt som handlar mer om finanspolitiska ramverk och mindre om den verklighet människor lever i kommer aldrig att bli relevant. Arbetarrörelsen har inte med råd att lämna walk-over i den ekonomisk-politiska debatten.