Tehran, Iran
Efter nästan två veckor av förhållandevis lugn i Tehran, intogs gatorna av nya protester under gårdagen. Det kommer olika uppgifter om omfattningen av demonstrationerna och jag har inte lyckats hitta några tillförlitliga uppgifter om det totala antalet demonstranter.
Deutsche Welles persiskspråkiga hemsida rapporterar om ett antal stora samlingar på 500-1000 demonstranter runt om Tehran. Vittnesmål berättar att säkerhetsstyrkorna gått hårt fram men att de verkar ha haft som mål att undvika direkta dödsfall. Säkerhetsstyrkorna har förlitat sig på tårgas, varningsskott och batonger för att skingra folkmassorna.
Däremot har massarresteringar ägt rum och senaste siffrorna över arresterade är 2500 sedan protesterna började strax efter presidentvalet den 12 juni. Av dessa uppges 500 vara kvarhållna, med allra största säkerhet i Evin-fängelset men det har också kommit uppgifter om att människor fösts ner i Inrikesministeriets undre plan samt att regimen har satt upp tillfälliga häkten i Tehrans utkanter. Civilklädda milismän har också angripit Amir Kabir-universitetets studentområde, slagit ner studenter och till och med studentområdets egna vakter.
Rapporter från andra städer är knapphändiga men i Qom, prästerskapets San Francisco, har protester ägt rum. En obekräftad källa till BBC Persian beskrev Qom som en krutdurk på väg att explodera.
Utanför Iran har reaktionerna varit avvaktande. Det är tydligt att Iran nu hamnat i medieskuggan, i alla fall i Sverige. G8-mötet har aktualiserat samtal om Irans kärnenergiprogram. USA är nu på väg att återigen, via USAID och NEG, investera $20 miljoner i den iranska oppositionen, bland andra till Abdorrahman Boroumand Foundation (med kopplingar till National Resistance Movement of Iran) samt till National Iranian American Council. NIAC är en lobbyorganisation/tankesmedja med genomslag i bland annat amerikanska och europeiska medier. Med andra ord organisationer utanför Iran med lite inflytande över skeenden inne i landet. USAID-satsningen är förstås anmärkningsvärd med tanke på Obamas “Hands off”-approach gentemot oroligheterna efter det iranska presidentvalet.
Vad sådana “overt operations” resulterar i redan känt, inte minst sedan den iranska regimen stämplat den senaste månadens fredliga, folkliga protester som styrda från just USA men även av Storbritannien .
För några dagar sedan skrev jag om att gårdagens demonstrationer kunde bli en sista kraftmätning. Jag står fast vid påståendet. Det är nu uppenbart att Khamenei/Ahmadinejad har överhanden och att Mousavis handlingsutrymme nu krympt väsentligt, dels för att stora delar av hans anhängare, både kända intellektuella men också kampanjstab, arresterats och dels för att de reformsinnade mullorna verkar ha dragit sig tillbaka. Ahmadinejads utspel om en eventuell rokad i sin regering kanske har varit tillräckligt för att lugna de som befinner sig nära makten.
Den kraft som nu måste bära fram protesterna måste i större utsträckning än tidigare mobilisera i befintliga rörelser bland kvinnor och studenter med förhoppningen att organiserade arbetare ansluter sig till framtida aktioner för att de ska bli kännbara för regimen. Oavsett vad som händer framöver, har Iran skakats av en folklig revolt som hållit på i en månad. Bara det är en seger.
Uppdatering: På denna blogg hittar jag en uppskattning på 25 000 personer som beräknas ha demonstrerat i Tehran igår. Siffran är förstås väldigt osäker.
Andra som bloggat: Esbati, Svensson, Tehran Bureau, Gaza; Peace n’ Freedom, Andishe,
I medierna: Al-Jazeera, Guardian, BBC-P, SvD, Sydsvenskan, Expressen, GP, SVT,