Förra året vid den här tiden började folk smälla upp tält på gräsmattan utanför Stockholms universitet. Många studenter hade flera veckor in på terminen inte lyckats hitta någonstans att bo. Trots vallöften om nya studentbostäder och åtgärder är situationen densamma i år. I Stockholm saknar hälften av alla unga en egen bostad. Har man inte schysta kontakter eller sjukt flyt tvingas man sova på en tältsäng hos snälla kompisar, bo kvar hemma eller flytta runt hos bekantas bekanta. När 100 000 unga saknar en egen bostad så borde det vara dags att ta tag i problemet och börja bygga. Men tvärt om har regeringen gjort allt för att göra så lite som möjligt.
Idag gästbloggar jag om bostadsbristen bland unga hos Stockholmsvänstern. Du kan läsa hela texten här.
Kolla också in Stefan Lindborgs text Bygg bostäder och en tro på framtiden. Han skriver om hur den sociala bostadspolitiken urholkas och ambitionen om allas rätt till ett bra boende försvinner. Samtidigt som bostäderna i storstädernas förorter skriker efter upprustning, kan den som har pengar köpa sig bort från de nedslitna bostadsområdena. Den som har en pappa som kan betala slipper oroa sig för att behöva flytta mellan kompisars soffor eller riskera att bli utnyttjad av värdar med oschyssta hyresvillkor på en otrygg andrahandsmarknad.