Israel har gått till val. Med ett rekordlågt valdeltagande verkar Ariel Sharons regering segra och hans extrema högerparti Likud öka sitt stöd i Knesset.
Valresultatet i Israel påverkar många människors liv. Därför är det rimligt att valet bevakas av svenska och andra medier. Däremot är det anmärkningsvärt att valet på sina håll gett ett skimmer av demokratisk legitimitet åt den israeliska politiken. Det är ett dåligt skämt att se staten Israel som en demokrati. Israel är en rasistisk apartheid-stat. Visst finns det politiska partier, politisk debatt och ett valsystem. Men det gjorde det också i Sydafrika. För de vita.
Palestinier på ockuperad mark har inga möjligheter att utöva sina demokratiska rättigheter. De hindras från detta av den israeliska statens våldsmakt. Palestinierna har ingen egen stat – just för att Israel i strid mot internationell rätt ockuperar. Demokrati? Palestinierna har inte ens möjlighet att delta i politiska processer för att påverka den vingklippta palestinska myndigheten. Val är omöjliga att genomföra under ockupation, särskilt när ockupationen innebär långvariga och godtyckliga utegångsförbud. Som en del av den israeliska valrörelsen låstes samtliga palestinier in i sina hem under flera dygn. Demokrati? Palestinier på ockuperad mark har ingen rösträtt till det israeliska parlamentet. Det har däremot de judiska bosättare som olagligt tillskansat sig palestinsk mark. Demokrati? Snarare flagrant Apartheid-politik.
Den man som lett den segerrika israeliska regeringen är en mångfaldig krigsförbrytare. Hans regering bygger redan idag en mur för etnisk separation framför världens ögon. Under valrörelsen har Likud liksom de partier som Likud troligen kommer att samarbeta med efter valet öppet talat om en omfattande etnisk rensning. Man talar om ”transfer”. Det betyder planer på att helt enkelt fördriva palestinier från sina hem, ännu mer direkt än genom de ständiga trakasserier, inspärrningar och dödsskjutningar som idag utgör palestinsk vardag. De religiösa högerpartierna talar till och med om ”transfer” av de palestiner som är israeliska medborgare och betalar skatt i Israel. Fastän man utannonserar pogromer i förväg är det tyst från ”världssamfundets” sida. Inget tal om bombplan och Haagtribunaler. Det sätter hyckleriet i vår nuvarande världsordning i blixtbelysning.
Valet har varit ett fiasko för stora delar av den israeliska vänstern. Arbetarpartiet gör ett historiskt dåligt val och även vänsterpartiet Metetz har gått starkt tillbaka. Det är inte särskilt förvånande. Arbetarpartiet – men tyvärr också Meretz – har inte utmanat den israeliska ockupationspolitikens själva grundsatser. När våldets och rasismens logik accepteras som grundton för debatten föredrar människor orginal framför kopian. Det är Sharons krigsförbrytarregim som satt dagordningen för debatten. Arbetarpartiet har varit aktiva medspelare och Meretz har i praktiken kommit att stå för ”ockupation med mänskligt ansikte”. De flesta nya olagliga bosättningar som byggts efter Oslo-avtalets undertecknande har byggs under Arbetarpartiets regeringsinnehav.
De delar av den israeliska fredsrörelsen som har kopplingar till Arbetarpartiet och Meretz har slagit knut på sig själv genom att acceptera och återupprepa Ehud Baraks lögner om att Arafat skulle ha sagt nej till ett "generöst" erbjudande i Camp David. I själva verket var ”erbjudandet” ett oförskämt förslag, omöjligt att acceptera för varje palestinsk ledare. Camp David-avtalet var ännu ett i raden av bevis på att israeliska regeringar inte varit intresserade av att avsluta ockupationen. Den palestinska ”stat” som skulle byggts enligt avtalet skulle vara ett slags bantustan som inte ens geografiskt skulle avsluta ockupationen. Det var inget fredsförslag. Det var ett propagandistiskt trick och en uppvisning i kolonial självgodhet.
Valet i Israel har stärkt bilden. Den självklara slutsatsen att dra är att mycket lite i fredsväg kan förväntas inifrån det israeliska politiska etablissemanget. Där är militarism och rasism organiskt sammanvävda – inte minst genom ledande politikers militära bakgrund.
Det är genom palestinskt motstånd, genom radikala israelers solidariska stöd till det motståndet och genom påtryckningar utifrån som Isarels ockupation kan rullas tillbaka. Och det fullständigt uppenbara måste upprepas gång på gång: Ingen fred är möjlig med mindre än att ockupationen upphör.
För oss här i Sverige finns det gott om saker att göra: Bojkotta israeliska varor. Det är minst lika viktigt som bojkotten mot det rasistiska Sydafrika. Visa solidaritet med det folkrättsligt, allmänmänskligt och moraliskt leigitima palestinska motståndet. Palestinerna har en lika självklar rätt att försvara sig mot ockupation som norrmän och danskar under Hitlertysklands ockupation. Och isolera Israel politiskt. Den svenska regering som talar om Apartheidstaten Israel som en stat bland andra gör sig medskyldigt till ett pågående folkmord. Det är en medborgerlig skydlighet att inte låta regeringens agerande passera obemärkt.
Ali Esbati
Ordförande, Ung Vänster