Utfallet av presidentvalet i Venezuela blev på många sätt det man både hoppats och förväntat sig. Hugo Chavez har återigen vunnit ett val och därmed borde det stå klart att allt prat om att Venezuela håller på att bli en diktatur endast är struntprat. Dom sociala framsteg som gjorts i Venezuela sedan Hugo Chavez blev vald till president är få förunnat i den fattiga världen. Fattigt folk som aldrig kunnat gå till en vårdcentral har fått vårdcentraler uppbyggda i sina närkvarter. Människor som inte kunnat läsa tidigare har fått en undervisning dom tidigare endast kunnat drömma om. Ursprungsbefolkningen har fått sina rättigheter inskrivna i landets konstitution. Men en av de kanske mest märkbara skillnaderna är demokratiseringen av landet, att fler människor blivit politiska subjekt som engagerar sig, organiserar och är med och förändrar.
Venezuela är ett land likt många andra Latinamerikanska, där två partier tidigare i evigheters evigheter gemensamt bollat makten mellan sig och korrumperat myndigheter och företag. Landets naturrikedomar som räcker väl för att ge alla människor i landet vård, utbildning, bostad och arbete har istället skeppats till USA och vinsterna har hamnat i en liten oligarkis fickor. Denna oligarki har tidigare också varit dom som just kontrollerat parlament och presidenten. Fattiga människor har varit totalt exkluderade från den politiska processen och röstskolket har slagit rekord. Denna epok är sedan några år historia. Det är beundransvärt att se och det är förstås därför som Chavez denna gång har vunnit valet igen.
Det är viktigare än på länge att stå upp för det nationella självbestämmandet och faktiskt punktera dom myter som sprids om processen i Venezuela. När Chavez och regeringen infört presslagar likt dom som finns i de flesta demokratier, då benämns det som om "Chavez stryper den fria pressen". Denna "fria" press spelade en avgörande roll i statskuppen mot Chavez 2002 när överklassen försökte revoltera och installera arbetsgivarmannen Pedro Carmona som president. Det hela stupade på att hundratusentals fattiga människor omringade presidentpalatset och krävde sin folkvalda president tillbaka.
När Chavez använt landets oljeinkomster för att bygga ut sociala projekt kallas han för "populist" av okunniga journalister och bombliberaler. Men när den tidigare väl gödda korrupta oligarkin stoppade samma oljeinkomster i privata fickor eller skickade vinsterna till USA var Venezuela beskrivit som ett "stabilt land". Först när breda folklager börjat kräva rättigheter och utnyttjat sin demokratiska rätt att rösta fram en vänsterpresident som genomför det människor krävt – blir landet "instabilt". Det är beklämmande men också talande för den demokratisyn som inte minst uppbärs av liberaler här hemma i Sverige. Demokrati och rösträtt är endast tillåtet så länge människor inte röstar fram någon president som opponerar sig med Washington.
I en värld där den enda supermakten koloniserar, lemlästar och konkret hotar många länders rätt till självbestämmande är det oundvikligt att inte se Venezuela som en symbol för något annat. Problemen i landet är fortfarande många, men genom att bygga en politisk process som inte dikteras från Washington kan mycket – och har mycket – uträttats.
Venezuela visar återigen att man inte är ett land som underordnar sig.
Jonas Lindberg
Vice förbundsordförande i Ung Vänster
För mer info, ring:
Jonas Lindberg: 070 – 400 34 13