För många grupper i samhället har reallönenivåerna de senaste åren i bästa fall legat stilla, i många fall sjunkit. Men icke för vår politiska elit. När Göran Persson får sitt lönebesked för juli kan han skratta hela vägen till banken. Där ligger nu ett lönelyft på 5000 kronor jämfört med juni månad. Sedan 1995 har den socialdemokratiska statsministerns lön höjts från 65.000 till 116.000 kronor. I månaden.
Man kan hävda att det inte är Göran Perssons fel att hans lön stiger så okontrollerat, det är nämligen inte han själv, utan statsrådsarvodesnämnden som beslutar om lönelyften. Statsrådsarvodesnämnden med Gunnar Grenfors som ordförande utgår från löneutvecklingen för generaldirektörer och högre statstjänstemän när de justerar upp statsministerns och statsrådens löner.
Och för generaldirektörerna har det varit några sköna guldår sedan Sverige gick med i EU, för numera sneglar generaldirektörerna mot Bryssel och höjer sina löner för att hänga med i maktelitens löneutveckling i andra EU-länder.
Det är en fantastisk värld. Eliten höjer sina löner, och alla kan de peka på varandra och hävda att de bara anpassar sig till andra elitgrupper.
Och det gäller alltså även statsministern, som dock borde påminna sig själv om en sak: socialdemokraterna är valda av och företräder i första hand väljargrupper ur LO-kollektivet. Arbetare som sett reallöneförsämringar eller lönestagnation under det senaste årtiondet. Det rimliga vore därför att knyta Görans och statsrådens löneutveckling till arbetarklassens löneutveckling och inte generaldirektörernas. Lätt att glömma bort vem man jobbar för annars.
Erik Berg, Ung Vänsters verkställande utskott 050601