Det finns en grupp i samhället som inte på länge diskuterats i den allmänna debatten. En grupp som till skillnad från oss andra har privilegiet att gränslöst kunna välja var och hur man vill bo, som utan att blinka kan köpa en ny mobil efter en annan och vars fredagsmys inte är i farozonen när priset på kollektivtrafiken höjs. Vi pratar såklart om överklassen.
Efter att förbundet Allt åt alla anordnade safari till Saltsjöbaden under parollen ”Odla ditt klasshat” har det blivit svårare för överklassen att hålla sig gömda i områden reserverade för dem själva. Det är pinsamt av regeringen att fortfarande hålla fast vid en avpolitiserad verklighetsbeskrivning om ”Föregångslandet Sverige”.
Diverse borgerliga debattörer har i debatten om klass framhävt flummifierade åsikter om att hat mot klassamhället skulle ”splittra folket”, och att det är ”dåligt att hata”. Faktum är att det är ganska smaklöst att sitta högst upp i näringskedjan, snegla ner och säga: ”hata inte så mycket, det är ett sådant hårt ord”. Konsekvenserna av klassamhället drabbar de allra flesta av oss varje dag. Det är vi som bor i andra hand och får gå i sämre skolor. Det är våra vårdcentraler som läggs ned, och det är vi som i genomsnitt kommer att leva ett kortare liv. Vi hatar klassamhället.
Den borgerliga regeringens politik gör Saltsjöbaden, Limhamn och Örgryte allt rikare – med pengar som tas från Rosengård, Åmotsfors och Alby. Det är en politik som förstärker klasskillnaderna och förvärrar dess konsekvenser. Visst kan det vara osympatiskt att överklassen upprörs över något så banalt som en busstur genom deras bostadsområde – men långt mer upprörande är att förmögenhet och makt alltmer koncentreras till personer som bor i dessa områden, sker på bekostnad av vårt inflytande och vår gemensamma välfärd.
Det är uppenbart vilka de egentliga segregerade problemområdena är. Det är dags att ta från de rika och ge till oss unga.
Uttalande antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse den 5 februari 2012.