Det är rätt spännande att driva EMU-kampanj nu. Dels för att man möter så många som skaffar sig en allt djupare förståelse för vad frågan handlar om och i takt med det påfallande ofta ett rejält förakt för etablissemangets maktspel. Dels för att just detta etablissemang kan hitta på precis vad som helst från dag till dag. Statsministerns utspel varvas med märkliga rapporter och påståenden.
I lördags gav sig Expressens politiske reporter Per Wendel in i debatten på härlig Expressen-nivå. På en helsida levererar han en artikel med den feta rubriken ”SVT blåste tv-tittarna”. Underrubriken är ”’Vanliga’ [alltså satt i citattecken] ungdomar var vänsteraktiva nej-sägare”. Det handlar om en ungdomsdebatt om EMU.
En närmare läsning visar att politisk journalistik inte kan bli mycket sämre.
Wendel menar att ”sanningen” om flera av de medverkande är att de är politiskt aktiva och har en åsikt. I en fantastisk fråga till SVT i Göteborg dundrar han: ”är det inte falsk varudeklaration att kalla någon truckförare utan att nämna att personen är starkt politiskt engagerad i den fråga som diskuteras”. Ursäkta? Vad är det Per Wendel vill ha? Att folk som deltar är ointresserade av den fråga som diskuteras? Och varför var det i så fall inte ett problem att de som var för EMU var ”starkt politiskt engagerade” i frågan?
Snurrigheten blir ännu mer skrattretande när det visar sig att till och med enkla sakuppgifter är fel i Wendels artikel. Fyra personer hängs ut i artikeln.
1) Nabila. Hon är INTE aktiv i revolutionär kommunistisk ungdom. Inte ens medlem.
2) Ana Rubin. Hon är INTE kontaktperson för Ung Vänster Göteborg
3) Jan Weissenberg. Han är INTE EU-ansvarig för Ung Vänster Göteborg
4) Hanna Löfqvist. Här blir det bara obegripligt. Hur hon skulle vara ”mycket aktiv på vänsterkanten” framgår inte alls. I artikeln står det att hon är ”aktiv i Feminister mot EMU” (oklart varför detta är avslöjande, när hon väl synligt bar en knapp med texten ”Feminist mot EMU” i sändning) samt att hon ”i somras uppträdde tillsammans med Gurdun Schyman under politikerveckan i Visby” (!)
Detta kunde jag ta reda på genom en kvarts ”research”. Det var tydligen mer än vad Per Wendel orkade med.
Som om det inte var nog slår det hela över i allmänborgerlig fars. Dagen efter går de borgerliga ungdomsförbundens ordföranden ut och anmäler programmet till SVT:s granskningsnämnd. De tar fasta på Wendels kritik, när han skriver att det är ”viktigare att ha arga medverkande än att upprätthålla någon form av balans i programmen”.
Detta är mycket lustigt. I programmet medverkade åtta ja-anhängare och sex nej-anhängare. Borgarungdomarna uppfattar detta som jobbigt. Deras problem är dubbelt.
Ja-sidan kan inte hantera en situation då argumenten bryts mot varandra. Deras resursövertag i kampanjen går inte att fastställa, eftersom de största bidragen är hemliga. Men övertaget i det avseendet är mycket, mycket stort. När nej-sidan får ungefär samma utrymme upplevs detta som orättvist. Ja-debattörerna stukas till, varpå de blir ledsna och kinkiga.
Det andra problemet är ett stabilt folkförakt på ja-sidan. Samma folkförakt som lyser igenom i Wendels artikel: En truckförare eller elevassisten kan väl inte vara aktiv och engagerad? De unga borgarpolitikerna tycker inte att urvalet blev ”hederligt” när de som deltog från nej-sidan faktiskt kunde argumentera för sin ståndpunkt.
Att våra makthavare inte riktigt kan hantera att deras projekt på rationella grunder ifrågasätts har vi sett gott om exempel på den senaste tiden. Statsministern går ut och säger att EMU-motståndet bärs upp av extrema smågrupper. Sedan ångrar han att det blev en folkomrösning över huvudtaget eftersom folk inte verkar förstå frågan. Fullblodsaristokraten P G Gyllenhammar tycker som sina unga adepter, att nej-sidan ”blir alltför generöst behandlad”. Jag citerar ett längre stycke, för det är bara så avklätt tydligt:
”Vid ett besök i Sverige häromdagen såg jag en partiledardebatt om EMU. Nejsidan fick nästan lika mycket tid som jasidan, trots att den företräds av kommunister, halvanarkistiska miljöpartister (som inte ens kan acceptera en partiledarroll) och ett nationalistiskt bondeförbund”.
”Vad gäller kommunisterna måste de bemötas med fasthet och kompromisslöshet” skriver den småtrevlige PG vidare. Och han är också arg för att man över huvudtaget har ”en onödig folkomröstning i en olämplig fråga”.
Det är detta folkföraktande etablissemang som utgör ja-sidans kärna. De rister och frustar. Det är jobbigt att medborgarna har egna åsikter. ännu jobbigare att de ger uttryck för dessa organiserat. Snart dags att välja sig ett nytt folk?
Med kamratliga hälsningar
Ali Esbati
Stockholm 030831