Efter att jag råkade höra Kristdemokratiska Studentförbundets text om jämlikhet på OBS i P1 inser jag att jag själv är en stjärna när det handlar om radioteater.
De har också riktigt fräscha kommentarer om jämlikhetens betydelse:
”Vissa killar och tjejer kämpar från tidig morgon till sen kväll, läser till dubbla eller tredubbla examina och provar i tidig ålder på att leva i olika världsdelar. Samtidigt tillbringar andra en stor del av den lediga tiden i soffan framför dokusåpor. De är helt övertygade om att 11 september iscensattes av Bush-administrationen och har Aftonbladets nättjänst som enda koppling till omvärlden.”
Min text om jämlikhet på OBS i P1 blev inte publicerad i sin helhet. Därför passar jag på att lägga upp hela här nu.
Kejsaren är faktiskt naken
Sverige har förändrats. Välfärdsprojektet som skulle bygga Sverige mer jämlikt bromsades in och stannade av, för att nu göra en tvärvändning och köra i direkt motsatt riktning. Mina föräldrar och morföräldrar fick uppleva ett Sverige som hela tiden förändrades till det bättre. Utbildningssystemet byggdes ut, barnomsorgen gjorde att både kvinnor och män kunde arbeta och arbetsplatserna blev tryggare och bättre. Jag tillhör den första generationen, i modern tid, som får se Sverige förändras till det sämre.
Jämlikhet och ojämlikhet är inga abstraktioner, de går att finna i statistiken, i siffror och tal som berättar för oss hur inkomstskillnaderna ökar människor emellan, om hur de ekonomiska orättvisorna växer, inte bara i Sverige utan i hela världen. Förresten behöver man knappast ens statistiken för att hitta ojämlikhetens spår, den har etsat sig fast, som ett märke hos människor som inte äger sig själva. I samma stad lever barn som åker till franska rivieran på sommarledigheten och barn som inte kommer längre än till hyreshusets lekplats. I samma land lever människorna som sliter ut sig på arbetsplatser och de som på allvar bryr sig och påverkas av hur förmögenhetsskatten kommer att se ut efter nästa val. Vi lever i samma värld som de palestinska barnen, männen och kvinnorna som lever under ohyggliga omständigheter bakom murar på ockuperad mark. Vid köksbordet sitter jag mitt emot en man som antagligen kommer att tjäna hundratusentals kronor mer än jag under sin levnadstid.
Jag förundras över att dessa fakta, mina självklara påståenden, ja själva människan, ständigt ifrågasätts. I det politiska samtalet får man trots att alla inblandade parter egentligen vet hur det står till, ofta börja med att bevisa att det överhuvudtaget finns ojämlikheter. Eller så klär andra det ojämlika i nyspråk, fredsbevarande styrkor istället för krig, arbetslinje istället för jakt på sjuka och arbetslösa, eller valfrihet istället för privatiseringar och utförsäljningar.
Dom hoppas väl på att ingen ska våga påpeka att kejsaren, faktiskt, är naken. Missförstå mig inte, jag påstår inte att det inte finns saker som är bra i Sverige, saker som man borde bygga vidare på. Som gör landet mer jämlikt. Men alldeles för länge har vi fått se hur det får stå tillbaka och hur det istället dras ner och försämras. Ojämlika samhällen är ingen naturlag, även om de som påstår att kejsaren är påklädd försöker intala oss det. Försöker ibland till och med få oss att tro att det är det ojämlika som är samhällets själva drivkraft. Att förhoppningen om att få stå högst upp på trappan och titta ner är det som driver människan och utvecklingen framåt. Jag tror inte på det. Det går att göra annorlunda, det går att bygga landet mer jämlikt.
Mellan storstadens lyxvillor och hyreslängorna skiljer det i praktiken bara några kvarter. Ändå upplever människor det som att de lever på olika planeter. Att vi mår bättre, har bättre hälsa och är lyckligare i samhällen med hög jämlikhet är egentligen ganska självklart. När människor kan se sig själv i andra, förstår de också varandra bättre.