Jag såg på SVT:s program Agenda igår. Statsministern och statsministerkandidaten möttes i duell. Debatten handlar om skolan, arbetslösheten, hål i budgetförslag och i slutet också lite om Ukraina. Siffror, anklagelser och argument, men inte särskilt mycket känslor. Någon gång en bit in i debatten började jag fråga mig själv om det överhuvudtaget fanns någon som kunde gå igång på det här. Även om tonen var hög, var duellen ärligt talat inte särskilt intensivt och heller inte särskilt intressant. På något sätt speglade den hur den politiska debatten ser ut idag – högt tonläge, men små politiska skillnader.
Duellen sändes efter en period där Moderaterna, lite smått desperat, har försökt ta sig ur sin prekära situation och förändra den politiska debatten. Först var det ”omslaget”, när statsministern och finansministern meddelade att skattesänkningar inte längre var den allenaverkande medicinen. Trots över åtta procents arbetslöshet menade de att det var dags att börja spara i ladorna till nästa lågkonjunktur. Moderaterna har anpassat sig till Socialdemokraternas skolpolitik. Sagt ja till ökade resurser, till läxhjälp åt alla och till en tioårig grundskola. Allt för att minska konfliktnivån kring skolpolitiken och få bort motsättningen mellan välfärd och skattsänkningar i god tid innan valrörelsens slutskede. I förra veckan gick det så långt att Moderaterna backade från sitt egna, månadsgamla förslag om att sänka bidragsdelen i studiemedlet.
Under de senaste åren har det pratats mycket om triangulering. Igår skrev Katrine Kielos på Aftonbladets ledarsida om det politiska läget. Kielos citerar Bill Clintons legendariska rådgivare, Dick Morris, som beskriver triangulering som ”använda dina verktyg för att fixa motståndarens bil”. För Moderaterna kan de senaste veckorna beskrivas som att använda motståndarens verktyg för att fixa den egna bilen.
Där någonstans börjar den politiska debatten kännas smått kvävande. Efter duellen i Agenda igår frågar jag mig, finns det ingen som brinner för något längre? Och då menar jag brinner på riktigt – inte för att någon strateg har sagt att det är viktigt att framstå som passionerad. Någon som drivs av en intensiv vilja till att förändra samhället, som känner, upplever och som förmedlar att det vi har idag inte är det enda möjliga?
I duellen gör Fredrik Reinfeldt sitt yttersta för att tona ned de politiska skillnaderna mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. När debatten handlar om skolan hänvisar han under fyra tillfällen till att de två huvudmotståndarna står nära varandra. Vid ett tillfälle säger statsministern, på ett typiskt reinfeldtskt manér: ”Vi behöver inte stå här och låtsas att vi inte är överens när vi är väldigt nära varandra. Svenska folket tycker alltså om när politiska ledare ligger ganska nära varandra.” Reinfeldt vill flytta fokus i debatten från politiska skiljelinjer till frågor om ansvar och förtroende. Igår såg vi återigen exempel på hur den så kallade Reinfeldteffekten fungerar i praktiken.
Stefan Löfven anstränger sig för att höja konfliktnivån och skärpa motsättningarna. Han säger att regeringen är ”game over” och låter meddela att resultaten av regeringens skolpolitik är katastrofala. Men även om Löfven är offensiv och försöker höja konfliktnivån är det som om det inte biter. Man får lite samma känsla som när man försöker skruva i en skruv i ett hål som är för stort, oavsett hur mycket man än skruvar är det inget som händer. Det är en sak att höja tonläget, men om det inte finns större politiska skillnader så hjälper det föga. Varken Moderaterna eller Socialdemokraterna vill ha ett vinstförbud i skolan. Socialdemokraterna kan inte etablera konflikten mellan välfärd och skattesänkningar, när man inte ens är beredd att återställa det impopulära femte jobbskatteavdraget. Debatten om antalet högskoleplatser blir mest en lek med siffror, som riskerar att uppfattas som teknisk snarare än politisk. Så länge de verkliga skillnaderna inte är större är det inte konstigt om tv-debatterna lämnar en med nedslående känslor.
För att svara på min egen fråga. Jag tror ändå att det finns gott om folk som brinner. De finns i den växande feministiska rörelsen och bland de tusentals människor som under helgen har gått ut på gator och torg för att visa sitt motstånd mot fascism och nazistiskt våld. De finns bland barnmorskor som organiserar sig, sjuksköterskor som vägrar ta jobb om lönen är för låg och bland socialsekreterare som bryter tystnaden. Det märks att många av oss brinner i diskussionen om vinster i välfärden och om hur regeringens skattesänkningar slår hårt mot välfärden. Vid ett tillfälle under gårdagens duell hettade det till på riktigt, när Löfven pratade om att befria människor från Fas 3 och Reinfeldts svar var att det inte längre heter Fas 3. Där finns det också tydliga politiska skillnader.
Idag lyckas inte den politiska debatten kanalisera att fler och fler brinner för att förändra samhället. Det är ett problem i sig. För vänstern är ansvaret särskilt stort. Vi får aldrig sluta brinna själva och måste kunna fånga upp och kanalisera den vilja till förändring som idag växer sig starkare. En ny regering måste inge känslan av att ett annat Sverige är möjligt och driva en politik som tar oss i en ny riktning mot jämlikhet och rättvisa. Annars kommer den förändringsvilja som idag antänds så småningom att slockna.