Kalle Larsson skriver på rödpress.nu om Sveriges och EU: s hårda flyktingpolitik.
”I grunden kommer mitt politiska engagemang runt flyktingfrågor från personliga erfarenheter. Jag hade en kompis som kom till Sverige från Colombia. Han sökte asyl, men blev nekad. Han skickades tillbaka till Colombia, och hittades ett par veckor senare i ett dike – mördad av paramilitärer. Det väcker en massa känslor, en massa ilska, att det är på det sättet. Sverige har undertecknat en rad internationella konventioner som uttryckligen säger att man ska ge människor skydd undan förföljelse, men ändå kastas så många skyddsbehövande ut ur landet. En kvinna från Bangladesh som blivit gruppvåldtagen av polisen i sitt hemland som en del i en politisk förföljelse. Migrationsverket sa till henne att eftersom våldtäkt är olagligt i ditt hemland så är det inte skäl för att få asyl i Sverige. Man sa alltså i praktiken: Efter att ha blivit våldtagen av polisen så får du åka hem och polisanmäla saken. En annan kvinna sändes tillbaka till stening i Iran, en man blev torterad i Algeriet efter att ha kastats ut ur Sverige.”