Feminismen har de senaste åren tagit ett rejält kliv ut i den offentliga debatten. Ställningstaganden som tidigare varit kontroversiella är det inte längre. Tvärtom uppfattas feministiska krav ofta som självklarheter. Det är i grunden något oerhört positivt. Att inte se och uppskatta de framgångar som faktiskt uppnåtts vore kontraproduktivt och korkat.
Trots att debattklimatet förändrats betydligt i Sverige, de flesta politiska partier i dag ser sig som feministiska, måste man konstatera att utvecklingen mot jämlikhet går oerhört trögt. Detta beror mycket på att feminismen som ideologi urholkas och töms på innehåll. Ambitiösa dokument om jämställdhet ligger och dammar i färgglada mappar på myndigheter och företag. Samtidigt har tjejerna fortfarande mindre utrymme i skolan, lönediskrimineringen tar sig nya former och kvinnor förväntas ännu ta det övergripande ansvaret för familjen, hemmet, relationen och barnen. Så länge feminismen reduceras till att sådär i allmänhet tycka att alla ska ha det bra kommer det fortsätta att gå långsamt.
Det kanske viktigaste problemet idag är att stora grupper av kvinnor och tjejer känner att de inte omfattas av den offentliga feministsiska debatten. Det beror inte på att problemen inte finns överallt i samhället. Inte alls. Kvinnoförtrycket skär genom alla samhällsklasser och skikt. Det handlar om att kunna identifiera sig med det sätt på vilken frågorna lyfts. Frågor som den om kvinnors representation i bolagsstyrelser är inte oviktiga. Reaktionerna från herrklubbarna i ”näringslivet” visar klart och tydligt att man trampat på ömma tår. De mest svettiga bortförklaringar och argumentationsförsök dyker upp. Men samtidigt kvarstår faktumet att kvinnoförtrycket yttrar sig på helt andra sätt för den absoluta majoriteten av kvinnor och tjejer. En feministisk diskussion utan koppling till människors egna erfarenheter kan inte driva utvecklingen framåt. När bilden av feminismen i den offentliga debatten är ett elitperspektiv tappar feminismen ett nödvändigt fotfäste i vanliga kvinnors verklighet.
För att feminismen ska kunna fortsätta vara så vass som den ska, utan att begränsas till tankefajter i morgon-TV mellan verbala akademiker, måste den ta sin utgångspunkt ur och förankras i kvinnors vardag. Bara så kan man koppla samman frågorna med ett maktperspektiv och mobilisera breda grupper av kvinnor.
Unga tjejer måste själva få SKAPA något, kunna ta plats som personer genom att hålla ihop. Ofta får man höra att tjejer inte kan vara vänner, att de bara snackar skit och svartmålar varandra. Det är lätt att drabbas av osäkerhet, avundsjuka och dåligt självförtroende – tjejer ofta får lära sig att se varandra som rivaler. Det går inte att bara uppmana tjejer att sluta bete sig som samhället förväntar sig att man ska bete sig. Det är i god feministisk verksamhet som tjejer kan finna sätt att stärka sig själva genom att stärka varandra.
Två konkreta typer av feministiskt arbete som Ung Vänster de senaste åren ägnat sig åt är feministiskt självförsvar och stöd till byggandet av jämställdhetsgrupper.
Utbildningar i feministiskt självförsvar utmanar könsmaktsordningen i samhället och ger tjejer en möjlighet att stärkas både individuellt och i grupp. Alla tjejer har erfarenheter av att gå rädda och begränsa den egna rörelsefriheten. Att fysiskt kunna försvara sig ger självsäkerhet. Men utbildningen handlar om mycket mer. Man diskuterar gemensamma erfarenheter av trakasserier och våld, man pratar om formella och reella rättigheter, man lär sig ifrågasätta sin kroppsuppfattning. Det viktigaste är att gemensamt skapa en uppfattning av att man som tjej är värd att försvara. Efter ett intensivt arbete tilldelades några miljoner kronor till liknande satsningar via statsbudgeten. Nu måste ett nytt steg tas. Feministiskt självförsvar måste upp på schemalagd tid på skolorna, för att alla tjejer ska kunna nås.
Runt om i landet börjar så sakteliga jämställdhetsgrupper skapade av och för elever att ta form. De tjejer som ger sig i kast med att bygga dessa grupper på sin egen skola möts inte sällan av ointresse eller till och med direkt fientlighet. Men i arbetet med att själv organisera verksamhet för sina egna intressen ackumuleras ovärderliga kunskaper som det inte finns någon genväg till. Också arbetet med jämställdhetsgrupper behöver utvecklas och breddas för att unga tjejer ska kunna ändra på sin egen situation i skolan, istället för att få höra moraliserande vuxna oja sig över läget. Den jämställdhetslag som finns gäller idag alla arbetsplatser, men inte elevernas arbetsplats, skolan. Också detta behöver förändras, och jämställdhetsgrupperna kan skynda på den utvecklingen genom tryck nedifrån.
Dessa exempel är bara några av ett myllrande feministiskt arbete som faktiskt pågår. När vi nu lagt firandet av ännu en internationell kvinnodag bakom måste vi kunna också se tillbaka på en rad viktiga segrar – i maktförhållanden, lagstiftning och opinioner. Samtidigt vet vi att bakslag kan komma snabbt. Feminismen är i ordets genuina bestydelse revolutionär – omstörtande. En sådan rörelse får inte stelna i institutationalisering. Alltså måste den feministiska rörelsen fortsätta vara på offensiven, breddas socialt och låta radikaliteten komma till uttryck i organiserat arbete.
Lisa Englund, ordförande feministiska utskottet
Ali Esbati, förbundsordförande