Vi kan. Så enkelt kanske socialismen kan formuleras.
Vi kan. Vi kan bestämma.
1 maj är dagen med röda fanor i solen, slagord som ekar, glädje och ilska och kamrater överallt.
1 maj är dagen då vi firar våra segrar och tar sats mot nya.
1 maj är också dagen med både de stora och de små perspektiven. Det är dagen då man i samma demonstration kan hitta slagord om världsfred och socialism men också banderoller med krav på fler replokaler och gratis busskort.
Och kanske är det precis så vänstern borde vara alla dagar. De som pratar om de vardagliga problemen men också de som lyckas förena det med de långsiktiga målen.
Vi i vänstern ska vara klasskamraterna man vänder sig till när skolan suger, de där tjejerna som stödjer en mot killarna som tar all plats, arbetskamraterna att lita på när chefen bråkar, grannarna som kämpar mot högre hyror, förortsungarna som kräver en fritidsgård, landsbygdsborna som kräver att få bo kvar, de bostadslösa som kräver lägenheter. Vi ska vara hjältarna i vardagen.
Vi måste vara det och samtidigt lyckas förena alla krav på förändringar här och nu med kampen för ett helt annorlunda samhälle. För vänsterns roll får aldrig någonsin stanna vid att förvalta och försvara, vår uppgift måste vara större än så. Vi är dom som vågar säga det inga andra säger: Det som behövs är inte några små förändringar här och där, det som behövs är inget annat än en ny världsordning.
Borgerliga ledarskribenter må förfäras över att vi motsätter oss kapitalismen, de kan skriva sig blåa av upprördhet över att vi fortsätter tala om socialismen, men det spelar ingen roll. För vi andra kommer fortsätta uppröras mer av ett system som förvägrar människor mat för dagen och tak över huvudet, vi kommer fortsätta motsätta oss en världsordning där människovärde heter pengar, vi kommer fortsätta säga att vi kan. Vi kan bestämma.
14 september förra året hände något. Ett helt folk, vant vid att lyda och göra som den socialdemokratiska statsministern säger slutade plötsligt att lyda. Vi sa nej till EMU.
Trots ja-kampanjens massiva propaganda, trots att de kunde fylla stan med ja till euron-bananer och välbetalda kampanjarbetare, trots feta annonskampanjer, trots att hela etablissemanget sa åt oss att rösta ja så röstade vi nej. Trots hot och vackra löften gick vi inte på det. Vi vågade vara olydiga, och de som var olydigast av alla var sådana som jag, det var de unga, det var kvinnorna och det var LO-medlemmarna. En applåd för oss.
Segern i EMU-folkomröstningen var ett resultat av en av de mest imponerande folkbildningskampanjerna på väldigt länge. Utan alla vi som sprang i trappor, delade flygblad och höll torgmöten där vi bor hade inte segern inte varit möjlig. Vi som gick på kurser och seminarier för att lära oss om Europeiska centralbanken och räntepolitik och sen gick ut och pratade med alla vi hittade såg till att vi vann. Vi visade än en gång att motstånd lönar sig. Vi visade att vi kan. Vi kan bestämma.
Resultatet i EMU-folkomröstningen var också en tydlig markering. Valundersökningar visade tydligt att de viktigaste orsakerna till att rösta nej var välfärd och demokrati.
Välfärd, därför att det var uppenbart att EMU-projektet bara handlade om ännu mer av sån politik vi sett nog av i Sverige de senaste åren. Vi sa tack, men nej tack, till fortsatta privatiseringar och nedskärningar.
Demokrati, därför att vi tröttnat på att någon annan bestämmer. Vi vill inte ha några byråkrater i Bryssel som bestämmer över oss, men heller inga kostymklädda män i börssstyrelser, var de än sitter. Vi kan. Vi kan bestämma.
Självklara slutsatser av ett så tydligt resultat i folkomröstningen hade varit en annan politik. En politik för utbyggd välfärd och utökad demokrati. Mer självbestämmande och inte mindre. Men inte för Han Som Bestämmer. Göran Persson gick istället glatt ut och presenterade ett förslag på sänkt bolags- och förmögenhetsskatt. De som förlorade var de som skulle belönas.
Fascinerande var att se hur etablissemanget reagerade på resultatet. Kända borgerliga debattörer tävlade med varandra i folkförakt och det där med demokrati verkade det inte så noga med längre. Deras slutsats blev att det måste vara något fel på folket, och definitivt något fel på demokratin som kunde tillåta sånt här. Dagens nyheters ledarsida uttryckte det tydligast när de slog fast att folket gärna fick vara med och bestämma om cykelställ men helst skulle hållas borta från de viktiga frågorna. Det var vi inte kapabla till. Hit men inte längre gick demokratin. På något sätt kändes det ändå uppfriskande att de äntligen var ärliga. Så tydliggjordes än en gång
skillnaden mellan höger och vänster, mellan elitstyre och demokrati. Mellan de som vill omyndigförklara oss och vi som fortsätter säga att vi kan. Vi kan bestämma.
Nu är det dags för ännu en demokratistrid. EU ska skaffa sig en ny konstitution. Argumenten, om vi får höra några, känns igen från EMU-folkomröstningen. »Det är ju egentligen inte så stor förändring, det handlar mest om att skriva på några papper« Eller så handlar det om freden. Planen var nog att se till att med så lite debatt som möjligt låta det europeiska superstatsbygget fortskrida, och en bit i taget flytta makten längre och längre bort från oss. Men vi tänkte inte låta det hända. Nu samlar vi namn för en folkomröstning om konstitutionen. En gång till ska vi lära oss nya svåra ord, vi ska diskutera komplicerade politiska frågor med alla vi känner och vi ska vinna. För vi kan. Vi kan bestämma.
Snart är det också dags för val till EU-parlamentet. Valrörelsen har varit ganska obefintlig. Kanske är det inte konstigt att människor som redan talat om vad de tycker om EU-projektet inte orkar bry sig om vem som sitter i det där låtsasparlamentet. Och visst har alla rätt att vara trötta. Men för mig finns några viktiga anledningar att ändå ta sig till sin vallokal den 13:e juni och rösta på vänsterpartiet. Jag tror nämligen att det behövs några som bråkar där nere i Bryssel, det behövs några som inte bara glatt hänger med på vad EU-byråkraterna föreslår, det behövs några som talar om för oss andra vad som händer. I EU-parlamentsvalet storsatsar rasistiska och fascistiska partier. De hoppas genom sina EU-valkampanjer få sitt genombrott och bli etablerade partier. Lågt valdeltagande bidrar till att öka deras andel av rösterna.
Inga nickedockor till Bryssel! Inga rasister till Bryssel!
Jag har talat om demokrati idag. Någon som också gör det ibland, är USA:s president George Bush. Tyvärr pratar vi om helt olika saker. Han startade krig, i demokratin och frihetens namn, mot Irak. I demokratins och frihetens namn släpptes några bomber, ganska många, och några dog, ganska många det också. Den tidigare vännen Saddam tillfångatogs och visades upp för världen. Så skulle kriget vara slut. Visserligen hade inte ett enda massförstörelsevapen hittats, men det var ju inte så viktigt längre, för nu var ju irakierna fria. Fria att vad då frågar jag mig? Vad är det för frihet att leva under ockupation? Vad är det för frihet när vägspärrar sätts upp på gatorna? Vad är det för frihet att se sina släktingar mördas av amerikanska soldater?
Den amerikanska ockupationsmakten säljer nu ut den irakiska oljan till utländska företag.
TV-bolag som inte rapporterar det som passar USA kastas ut ur landet.
Ingen irakisk regering tillåts kasta ut ockupanterna.
Det Irak har fått kan inte, hur man än vänder på begreppen, kallas frihet och demokrati. Det ska kallas vid sitt rätta namn. Det är ockupation. Låt oss säga det om och om igen: USA ut ur Irak!
Israel kallas ibland mellanösterns enda demokrati. Ett land som ockuperar ett annat land, förnedrar dess folk och avrättar de som protesterar. Att ett sådant land kan kallas en demokrati säger mer om Israelvännernas demokratisyn än om staten Israel. Israel är ingen demokrati, Israel är en rasistisk ockupationsmakt och som sådan ska den behandlas. Bojkotta Israel! Länge leve Palestina!
Det irakiska folket liksom det palestinska vägrar leva under ockupation. De vägrar och de gör motstånd. Genom motståndet säger de inte bara nej till ockupation, förnedring och förtryck, de säger också något annat. De säger att de fortfarande är människor. De säger att de vill styra sin egen framtid. De säger att de kan. I Sverige och Indien, i Palestina och Irak, i Colombia och Sydkorea fortsätter människor kämpa för just det. För sitt människovärde, för demokratin.
Alltför ofta framställs politik som något för experter. Några som tjänar på att vi tror att vi inte kan förstå, får det att låta som att det enda vi kan välja på är mer eller mindre privatiseringar, mer eller mindre nedskärningar. Trots att en majoritet av folket stödjer höga skatter och utbyggd välfärd är det inte ett alternativ. Och så undrar de varför folk slutar rösta.
Den stora utmaningen, är att mot denna bild föra fram något annat. Nästa helg arrangeras Stockholms sociala forum. Där ska människor från alla delar av den breda demokrati- och rättviserörelsen samlas för att diskutera, lära sig och formulera alternativen. Kanske är det en start på något annat, jag tänkte gå dit, hoppas vi ses där.
Till sist, vad är socialismen? Socialismen är inte en vacker dröm, den är något högst konkret, ett annat sätt att organisera samhället på. Den är ett alternativ till en världsordning som för länge sedan bevisat sin otillräcklighet.
Att bli socialist är att säga till sig själv – vi kan. Vi kan diskutera, vi kan lära oss, vi kan bli något annorlunda, vi kan förändra världen tillsammans. Vi kan besluta över allt från cykelställ till ekonomiska system.
Ensamma klarar vi ingenting, men tillsammans kan vi allt och ännu mer. Organisera dig. Första maj är en bra dag att börja. Välkommen.
För mer information, kontakta Tove Fraurud:
070-799 16 51, [email protected]