Något som då och då föranleder fullkomligt tuppjuck från folk på högerkanten, är konceptet public service. Tesen är att SVT, UR och Sveriges Radio kontrolleras av socialdemokratin och är vänstervridna till innehållet. Idag kom, (från ett för mig oväntat håll – jag måste ha underskattat killen), ett välformulerat svar på den idén. Micke Leijnegard, för oss västerbottningar känd från lokal-tv, för er andra kanske från Gomorron Sverige, punkterar på SvD: s Brännpunkt myten att SVT är sosse-tv. Han skriver att det är hos de kommersiella kanalerna som risken för opartiskhet är störst och ger ett litet men tydligt exempel på det:
”En gråtrist februaridag 1994 fick chefen för fyrans lokalteve i Umeå ett vredesutbrott:
–Gör ni inte reportaget kan ni sluta allihop!
Jag hade just börjat, det var min tredje dag som programledare för TV4 Botnia, då någon på marknadsavdelningen fick en snilleblixt:
–Om ni journalister gör ett gulligt reportage om Norsjö Trätrappor kan jag övertala dem att köpa reklamplats!
Redaktören Hillevi Asp svarade med att promenera in till vd:n och lägga det lilla häftet med Journalistförbundets yrkesetiska regler på hans bord.
Sen small det.
Det här är min egen upplevelse av reklamfinansierad journalistik och även om det sällan går så här långt finns grundkonflikten där, på TV4, Aftonbladet och SvD. Den dag pengarna tryter ökar risken för att ägarna börjar sälja det dyraste i branschen: journalisternas oberoende.”
Leijnegards artikel föregicks av ett blogginlägg i samma tidning, om samma ämne, skrivet av Per Gudmundsson. Gudmundsson tillhör den generation som kan säga (och, har jag noterat, som ofta säger) ”vi som växte upp på sjuttiotalet”. Gudmundsson och andra som växte upp på sjuttiotalet talar gärna om skräckupplevelser i form av barnprogram på SVT. I det här fallet är det de förmenta kommunisterna Ville, Valle och Viktor som spökar. Jaha, tänker jag. Så Ville, Valle och Viktor var kommunister. Och det säger om dagens SVT… vad? Kopplingen är lite oklar. Leijnegard däremot, sätter 1970-talets medieklimat i ett relevant sammanhang, ett 1970-tal som präglades av en vänstervåg. Leijnegard skriver:
”Det vi lätt glömmer är att allt präglades av vänstervågen.
Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz ropade ’USA ut ur Vietnam’, FNL-rörelsen var späckad med ungliberaler och unga centerpartister kallades Åsa-Nisse-marxister.”
Det råder lite andra tider idag, skulle man kunna säga. På många sätt. Medieklimatet och samhällsklimatet i stort, hegemonin om ni så vill, hänger förstås ihop. Public service utgör därvidlag inget undantag. I dessa tider, då vänstern i stort är ganska tillbakatryckt, blir också media borgerligt färgat, så också SVT. Det må vara beklagligt, men också medierna verkar i ett socialt sammanhang som påverkar debattutrymmet och dagordningen. Det sammanhanget domineras idag av högern. På område efter område är det högern som lyckas och tillåts sätta agendan – när socialförsäkringarna diskuteras är det utifrån alliansens tes om att alla är fuskare, när skolan diskuteras är Björklunds bild av elever som behöver disciplineras utgångspunkten. Det är frustrerande, men inte märkligt. Och det innebär inte att public service är styrt av vare sig det ena eller andra partiet. Så enkelt är det inte.
Men om det licensfinansierade Sveriges Television inte står fritt från det omgivande samhällets politiska hegemoni, är det inte bara att skrota skiten då? Nej, fortfarande finns det stora fördelar med att ha media som inte står i beroendeställning till näringslivets reklampengar. Public service har genom det oberoendet åtminstone förutsättningar att vara sakliga och allsidiga, förutsättningar att granska och kritisera makten. Det är nyttigt att låta det förbli så.