Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg om allt det vi upplevde under besöket i Aten och om de lärdomar jag tror att vi kan dra av Syrizas kamp, segrar och förluster. På grund av den snabba händelseutvecklingen har det varit svårt att samla tankarna, och den långa texten får vänta tills det faktiskt går att dra slutsatser. Några saker vill jag däremot få ut i etern med reservation för att mycket kan utvecklas och konkretiseras.
Summan av de olika länderna i eurogruppens viljor är att krossa Syriza, skapa politiskt kaos i Grekland och visa för andra vänsterkrafter att det är lönlöst att göra motstånd. Syrizas läxa blir en läxa för alla som vågar drömma om demokrati och social rättvisa. Beskrivningen #ThisIsaCoup är riktig. Frågan är om vi kan vända spelet till en läxa för nyliberalismen.
Det finns inga enkla svar på vad som nu bör göras. En svekdebatt är kanske oundviklig men leder inte framåt. En faktor som underskattats av vänstern i Europa är vikten av stöd utifrån, utan det kommer alternativet till beroende av trojkan alltid vara osäkerhet och svårt att begära av ett folk som redan tvingats på knä. Oavsett vad som händer under den närmaste tiden krävs att fler ställer sig på Greklands sida. Även om det är väntat är det en skandal att den svenska socialdemokratin försvarar det nya avtalet.
Som flera påpekat handlar trojkans och specifikt eurogruppens agerande om politik, inte ekonomi. Därför tilläts exempelvis Sannfinländarna trycka på för hårdare åtgärder. Därför är det inte en entydig bild som förmedlas när olika länders finansministrar uttalar sig och därför är det svårt att hitta logik i hur förhandlingarna fortskridit. Samtidigt är den samlade bilden enkel när den dramatiska processen väl rullat klart och vi fick det senaste avtalet svart på vitt – demokrati och nationellt självbestämmande är inte en del av ekvationen, istället gäller vadhelst ligger i ”den starkes” intressen. Jämförbart med resultatet av den arabiska våren, även om det inte är över än.
Många menar att det som hänt de senaste dagarna är ett resultat av att den grekiska regeringen spelade bort sina kort i tidigare skeden och nu betalar för sina misstag. Jag tror att det är riktigt men vill också varna för de enkla förklaringsmodellerna – det har aldrig varit solklart vad Tsipras borde gjort. Folkomröstningsresultatet gav inte ett mandat för en Grexit, det hade krävts mer. Syriza har alltid argumenterat för att stanna i EMU och i EU och är valda utifrån det, att byta linje är inte så enkelt som utomstående ofta får det att låta som.
Grexit har inte varit ett realistiskt alternativ därför att man inte gjort nödvändiga förberedelser, vilket är ett aktivt val i sig. Flera av de åtgärder man ”erbjudit” i förhandlingarna hade kunnat genomföras tidigare utanför avtalsramarna och skapat ett utrymme för mer självständigt agerande. Samtidigt hade ett utträde ur eurosamarbetet aldrig varit möjligt utan stöd från andra, och hade inneburit ytterligare förhandlingar och stödpaket. Att Tsipras satsade mot ett längre avtal, skuldomstrukturering, något slags stabilitet eller åtminstone förutsägbarhet och därmed litet arbetsro, är därför inte helt orimligt. Regeringen hade kunnat köpa sig tid för att få möjlighet att genomföra viktiga reformer samtidigt som man visar good will gentemot EU, Podemos hade kunnat vinna makten i Spanien och utgångsläget att agera mer kraftfullt i samband med nästa förhandling med trojkan hade kunnat vara långt bättre än det är nu.
Nästa steg är att en rad parlament ska rösta om avtalet, inte minst det grekiska. Många tror att det kommer sluta i kollaps för Syriza-regeringen oavsett röstresultat. Vare sig om avtalet går igenom med knapp majoritet men med en splittrad regering, om det går igenom med stöd från högern i parlamentet eller om det faller. En regeringskollaps och ett nyval innebär politiskt kaos men alternativen till en ny Syriza-regering är få – övriga partier, såväl socialdemokrater som höger, är i spillror och kan omöjligen ta över makten.
Så kan vi ta steg framåt:
– Genom att, som Vänsterpartiet gjort, kräva att Grekland ges möjlighet till en organiserad Grexit. Detta är inte bara det ekonomiskt hållbara enligt de allra flesta experter och auktoriteter, det är framför allt den enda rimliga politiska utvägen. Delvis för att det möjliggör vänsterpolitik på sikt, men inte minst för att försvara demokratin och det nationella självbestämmandet. Om en Grexit sker spontant och oorganiserat och utan stöd utifrån är konsekvenserna oförutsägbara och det är svårt att begära av ett Grekland som redan tvingats på knä.
– Att synliggöra hur EU:s agerande står i rak motsats till demokrati och nationellt självbestämmande. Berättelsen om de senaste veckorna måste bli ”vår” och inte högerns och elitens. Det finns väldigt goda förutsättningar för det om vi inte blundar för våra motståndares styrka. Många journalister och experter världen över bidrar redan till att skapa en sådan bild. Vänsterrörelsen i Europa måste, istället för att splittras och försvagas, använda läget till att formulera systemkritik och långsiktiga strategier. Så kan vi se till att detta blir en dyrköpt läxa för EU, kapitalet och högern.
/Hanna Cederin, förbundsordförande för Ung Vänster