Igår vann vänsterpartiet Syriza en historisk seger i det grekiska nyvalet, som utlystes då den tidigare regeringens presidentkandidat förlorade en omröstning i parlamentet. Syriza blev det största partiet, vilket medförde att man fick de 50 extra mandat som enligt valsystemet tillfaller det största partiet. Syriza fick 149 mandat, två till hade krävts för egen majoritet. Syrizas framgångar i Grekland visar vägen för vänstern i andra delar av Europa och utgör en viktig seger i kampen mot den europeiska åtstramningspolitiken.
På kort tid har Syriza gått från att vara en liten valkoalition, dominerad av partiet Synaspismos med ett stöd på några få procent procent, till att bli Greklands största parti. Bakgrunden är givetvis den djupa ekonomiska och sociala krisen. Medan de gamla maktpartierna, Ny demokrati (höger) och kanske framförallt socialdemokratiska Pasok, kommit att bli symboler för korruption och etablissemang, har Syriza symboliserat det rakt motsatta. Praktiskt solidaritetsarbete och självorganisering, framförallt genom den partiet närstående organisationen Solidarity for all, har Syriza visat att man är något annat än alla andra partier. Att man har uppfattats som något nytt, ett alternativ ståendes utanför etablissemanget, är en viktig orsak till framgången.
I torsdags höll Syriza det sista stora mötet innan valet. När publiken slutade skrika slagorden ”Syriza! Podemos! Venceremos!” sa Pablo Iglesisas, ledaren för det spanska vänsterpartiet Podemos: ”First we take Athens, then we take Madrid”, något som kan förverkligas senare i år i det spanska valet. Den ekonomiska krisen och EU-etablissemangets brutala svar har ritat om den politiska kartan i Europa. I Spanien är det Podemos, även de är ett nybildat vänsterparti, som är det största partiet i opinionsmätningarna. På Irland, ett av de första europeiska länder som drabbades hårt av krisen, är Sinn Fein störst i många mätningar. Förhoppningsvis kan Syrizas seger vara historisk också i bemärkelsen att den utgör startskottet för en ny tid i Europa.
Omvärldens reaktioner på valresultatet har varit blandade. Medan den franska presidenten François Hollande gratulerade Alexis Tsipras, varnade den brittiska premiärministern David Cameron för ökad ekonomisk osäkerhet. Sveriges socialdemokratiska finansminister Magdalena Andersson ville varken uttrycka stöd eller antipati, men Finlands borgerliga statsministern, Alexander Stubb, markerade tydligt att han förutsätter att Grekland respekterar ingångna avtal. Från den tyska förbundskanslern Angela Merkel och från Europeiska rådets ordförande Donald Tusk har det än så länge varit tyst.
Syrizas viktigaste valfråga har varit kravet på en omförhandling av landets lånevillkor. Detta för att bryta den sociala katastrofen som trojkans krispolitik har skapt. Från ECB har man under dagen skickat tydliga signaler att någon skuldavskrivning inte är aktuell. Mycket talar för att EU-eliterna kommer att göra sitt yttersta för att behålla sin maktposition. Ur deras perspektiv är det livsfarligt att signalera att en annan krispolitik skulle vara möjlig, för vad händer då i det spanska valet? Spanien är ett större land och har en större ekonomi än Grekland. Syrizas motståndare finns långt ifrån bara i det grekiska parlamentet, utan också i Bryssel och Frankfurt. Med största säkerhet är de senare också de mäktigaste.
Även i fortsättningen behöver det grekiska folket solidaritet från alla Europas progressiva krafter. Trojkans krishantering har inte ens varit lösningen på de ekonomiska problemen. Den grekiska skuldkvoten har under åtstramningspolitiken ökat till 170 procent av BNP. Det är uppenbart att besparingar inte är vägen ut ur den ekonomiska krisen, åtstramningspolitiken har istället förlängt och fördjupat den grekiska depressionen. För att den grekiska ekonomin ska komma på fötter krävs det skuldavskrivningar. För att det ska realiseras behövs det folklig mobilisering i hela Europa och att progressiva regeringar, som den svenska, driver på inom EU för ett annat svar på den ekonomiska krisen.
Syriza kommer inte att få en lätt resa i regeringsställning. Vid sidan av motståndet från andra EU-länder finns det också stora inhemska problem som man måste hantera. Hur kommer samarbetet med det högerpopulistiska Anel, Independent Greeks, att fungera och vad blir i sin tur konsekvenserna av det? Vad ska man göra för att bekämpa korruption och klientelism? Hur ökar man skatteintäkterna och får bort hålen i skattesystemet? Hur kommer det inhemska kapitalet att reagera på en vänsterregering som vill föra radikal politik? Utmaningarna är många, stora och viktiga att komma till rätta med. Det kommer inte att bli lätt, men det är helt nödvändigt.
De senaste decennierna har inte varit en framgångsrik tid för den europeiska vänstern och till detta kommer en ekonomisk kris, där bördorna flyttats till folket och finanskapitalet hållits skadelöst. Syrizas valseger visar att ett Europa bortom orättvisor och åtstramningar är möjligt. Den öppningen måste vi ta tillvara på.