Jag har varit instruktör i feministiskt självförsvar i ungefär sex år nu. Under de här åren har jag träffat hundratals tjejer och snackat om rädslor, relationer och våld. Om hur det är att vara tjej och om hur man kan leva när den som slår och våldtar är den man älskar mest. Om varför vi tjejer faktiskt måste hålla ihop. Om systerskap.
Att vara instruktör och träffa alla de här fantastiska tjejerna är både det mest hjärtskärande och det mest upplyftande jag gör. Hjärtskärande och fruktansvärt eftersom att deras historier gång på gång bekräftar min världsbild. En världsbild där taffsningar, glåpord och rädsla hör till tjejers vardag. Upplyftande och fantastiskt för att de här tjejerna är så otroligt starka. För att vi blir så starka när vi får sitta i ett rum, utan killar, och stötta varandra. Prata, diskutera, slå och skrika. Tillsammans diskuterar vi strategier för att öka vår trygghet, vi lär oss var vi ska slå och sparka för att lyckas ta oss loss. Vi skriker.
Man kan lätt känna maktlöshet när man dagligen läser i tidningar om kvinnor som blivit mördade av män de älskat. När man i skolkorridoren hör grabbarna skrika hora efter någon. Eller när man känner att hur mycket man än försöker, så duger man inte. Den maktlösheten känns som bortblåst för mig när jag är på ett självförsvarpass. Just där och då känner jag att det inte finns några gränser för vad vi kan göra. Med feministiskt självförsvar vill vi ge tjejer ett verktyg. Ett verktyg för att försvara sig själva, inte bara mot sexuellt våld, utan också mot en samhällsstruktur som säger oss att vi inte kan, inte borde och inte vågar.
Jag hoppas att du som läser det här tar tillfället i akt och testar att gå på feministiskt självförsvar. Ung Vänsters självförsvarsveckor håller på en vecka till, och det ordnas massor med pass runt om i Sverige. På hemsidan finns en lista där du kan ta reda på var närmaste pass kommer äga rum.