I september går Sverige till val. Den politiska temperaturen höjs och det diskuterats mer än vanligt. Men det som presenteras som Den Politiska Debatten – alltså det man ser i TV-rutan och hör från riksdagens talarstol – är ofta uselt och platt. Ett tydligt exempel var ”TV-duellen” mellan Göran Persson och Bo Lundgren för ett tag sedan, som skulle markera starten på valrörelsen. Persson sade att man kan göra saker tillsammans. Lundgren sade att man kan göra saker själv. Men de var överens med varandra om det mesta. Och det är allvarligt.
För det finns verkligt brännande frågor som borde genomsyra valet mer än det tröttsamma mantrat vård-skola-omsorg som vi tyvärr har att vänta.
Det finns idag ett konkret hot mot demokratin. Det kommer från ett alldeles bestämt håll – högerifrån.
Högerextrema och fascistiska partier sitter i många europeiska regeringar och stärks i andra länder. Det har sina orsaker. Idag känner många människor med rätta att de övergivits av det politiska etablissemanget. I hela Europa för regeringar med på pappret olika färg ungefär sammma politik – en poltik där man talar allmänt om ansvar men menar ansvar för storföretagens vinster, inte för folkets välfärd. När vänster och höger på så sätt smälter samman och regeringar utför beställningsjobb åt den ekonomiska eliten, då öppnnas det ett utrymme för de reaktionära krafterna. Den ljumna blåröda buljongen bereder väg för fascismens sura soppa. Alltså måste skiljelinjen mellan höger och vänster göras tydlig i konkret politik.
Men det är inte bara de högerextrema krafternas cyniska utnyttjande av vanmakten och de vidgade klyftorna som måste bemötas, utan också det som händer i den "normala" debatten. Vi har under en tid sett exempel på en mycket obehaglig utveckling. Det som är otänkbart ena dagen blir historia dagen efter. Plötsligt visar även våra svenska mysliberaler att de vid behov kan acceptera vilka inskränkningar som helst i demokratiska fri- och rättigheter, till och med uppenbart politiska domar. Inskränkningar i demonstrationsrätten, ökad övervakning och acceptans för polisbrutalitet som riktar sig mot politiska aktivister och invandrare är historiskt välkända ingredienser i en utveckling som varje demokratiskt sinnad medborgare aktivt måste ta ställning mot.
Den etablerade högern flyttar fram positionerna när de högerextrema partierna förskjuter ramarna för vad som är möjligt att säga och göra. Dagen efter det att Pim Fortuyns högerextrema parti gjort stora framsteg i Holland kommenterade Svenska Dagbladet läget i Europa så här: "I land efter land i Europa har regeringarna bytt färg, från rödröda eller rödgröna koalitioner till borgerliga allianser som vill liberalisera ekonomin och reformera välfärdssystemen". Som exempel nämns östterike, Italien och Danmark. I ett läge när Danmark stiftar Apartheid-lagar, Italien riktar militära styrkor mot flyktingar och österrike har ett nyfascistiskt parti i regeringen gläder sig högern åt att man liberaliserar ekonomin och därmed skapar ännu större klyftor. Det är symptomatiskt. Och det gör klart med all önskvärd tydlighet att det är nu liksom tidigare i historien är vänstern som får ta huvudansvaret i striden mot fascism och främlingsfientlighet.
I september är det val i Sverige. Bakom de blodfattiga debatter som säkerligen kommer att dominera valrörelsen finns en mycket dramatisk politisk verklighet. En politisk verklighet där skiljelinjen mellan vänster och höger är viktigare än på länge och gör handfast skillnad i vardagen. Vägvalet handlar inte bara om vem som ska sitta i riksdagen, utan om vilken sorts samhälle vi ska leva i, om den ekonomiska eliten ska få fortsätta sätta marknadens princip om en krona en röst före demokratins princip en skalle en röst, om demokratin ska urholkas eller utvecklas.
Kort sagt: Det handlar om ditt liv – om vem som har makten.