Kamrater, jag vill börja med att hälsa er alla välkomna till Ung Vänsters riksting här i Haninge. Vi möts här under ett historiskt valår för att diskutera och fatta beslut om viktiga framtidsfrågor för förbundet och för Sverige. Det är vi, tillsammans, som ska slipa och vässa valmaskineriet. Att val är historiska har jag och andra sagt förut, men det har sällan varit så giltigt som nu. Den borgliga regeringen har förändrat Sverige i grunden. Vi har stora utmaningar framför oss och det kommer inte att bli lätt. För inget förändras av sig själv kamrater. Det vet vi. Därför har vi samlats här för att ladda inför valspurten.
Kamrater, den svenska överklassen mår bättre än på väldigt länge. Sverige har förändrats och utanför den här salen råder massarbetslöshet. Den generella välfärden läcker som ett såll och fackföreningsrörelsen är svårt skadeskjuten. Det ojämlika kläs i nyspråk. Men bakom högerns fluffiga retorik om utanförskap, arbetslinje och valfrihet döljer sig en politik som göder överklassens redan överfulla plånböcker. Kamrater, dom omänskliga villkor som vi alla lever under framställs av högerns som ett individens ok att bära. Fjättrad vid skammens påle ska den vara som i deras Sverige är sjuk, inte har ett arbete eller behöver extra stöd. Bidragsberoende är ett välanvänt ord i högerns vokabulär och deras politiska strategi går ut på att splittra, söndra och dela upp. Att istället för att ge oss sammanhang och realism, mata oss med dikt och fragment, är en grundpelare i det fördumningsprojekt som manglas på oss, för att skapa den, för den rådande ordningen, nödvändiga känsla av vanmakt och kontextlöshet. Misstänksamheten människor emellan är högerns bäste vän, medan ett återskapande av solidariteten är arbetarrörelsens viktigaste försäkring.
Och kamrater den 19:e september kastar vi ut högern från regeringstaburetterna i rosenbad, för vi förtjänar bättre.
Kamrater, Sverige har förändrats under en längre tid och vi som är unga idag har fått växa upp i försämringarnas tidevarv. Våra morföräldrar fick uppleva hur ett patronsamhälle avskaffades och hur arbetsplatserna blev både tryggare och bättre. Den svenska fackföreningsrörelsen vann helt avgörande segrar och landet byggdes mer jämlikt. Patron kunde inte längre välja och vraka helt godtyckligt bland löntagarna. Det var mycket som var dåligt då, men det gick åt rätt håll. I början av nittonhundratalet, i arbetarrörelsens begynnelse ägde arbetsgivaren människor. Politisk aktivitet och facklig organisering ledde till avsked och vräkning från bostaden.
Kamrater, i den tid som råder nu kan vi se patron gå igen, men han har ändrat skepnad. Arbetsgivarna kräver att arbetarklassen ska betala krisen med nollavtal, vår rätt till utbildning har blivit big business för enskilda skolföretag och ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter ökar klirret i kassan för överklassen.
Vi är barn av vår tid och samhället har än så länge inte behandlat oss som ska bygga landet i framtiden särskilt väl. Det behövs en tvärvändning i politiken. Därför kräver Ung Vänster att en rödgrön regering erbjuder den unga generationen ett nytt trygghetskontrakt. Alla ungdomar ska ha rätt till en bra utbildning, en egen bostad och ett fast jobb efter gymnasiet.
Kamrater, jämlikhet och ojämlikhet är inga abstraktioner, dom går att finna i statistiken, i siffror och tal som berättar för oss hur inkomstskillnaderna ökar människor emellan, om hur dom ekonomiska orättvisorna växer, inte bara i Sverige utan i hela världen. Förresten behöver man knappast statistiken för att hitta ojämlikhetens spår. Den har etsat sig fast, som ett märke hos människor som inte äger sig själva. Jag tänker på hur man som tjej kände sig som en gäst på besök när man väl tog mod till sig och knallade ned på fotbollsplanen. Eller när man är född i en familj där ingen, så långt bak i släktledet man kan komma, har satt sin fot på högskolan. Då vet man, även om man försöker sig på det, att här gäller det att sitta fint.
Kamrater, mellan storstadens lyxvillor och hyreslängor skiljer det i praktiken bara några kilometer. Men det skulle lika gärna kunna vara två olika universum. Högern hatar jämlikhet men vi, vi ska bygga landet mera jämlikt. Vi ska tvinga direktörens son att dela väntrum med kassörskans dotter. Vi ska låta vinsterna i skolan betala för fler lärare och vi ska bygga hyresrätter i Stockholms innerstad och fylla dom med förortsungar. Allt annat är ovärdigt ett land som Sverige.
Vissa av högerungdomarna tar priset när det handlar om verklighetsfrånvänd arrogans. Så här säger Kristdemokratiska studentförbundets ordförande om jämlikhet.
"Vissa killar och tjejer kämpar från tidig morgon till sen kväll, läser till dubbla eller tredubbla examina och provar i tidig ålder på att leva i olika världsdelar. Samtidigt tillbringar andra en stor del av den lediga tiden i soffan framför dokusåpor. Dom är helt övertygade om att 11 september iscensattes av Bush-administrationen och har Aftonbladets nättjänst som enda koppling till omvärlden."
Klassförakt i tiden och han avslutar med:
"Jag menar att ojämlikheten är, och kommer att förbli, ett faktum. Men ser inte det som ett problem i sig så länge människor har möjlighet att fatta sina egna livsbeslut. Flit måste löna sig."
Kamrater, högern försöker sälja in en förljugen frihet. Friheten att få köpa sin bostad själv, friheten att få välja skola och till och med, för att säkra det ekonomiska tillflödet, friheten att få leva i ett land som bombas sönder och samman. Men kamrater vi är dom som kräver förändring och jag pratar om verklig förändring, inga marginella förbättringar eller återställare. Vår kamp för fred, frihet och frigörelse är inte en kamp som bara vill bomba med lite snällare, smartare bomber, vår frihet handlar inte om en verklighet där kvinnor fortfarande tjänar tusentals kronor mindre än män. Vår kamp är inte en sån som bara vill justera lite i skattesatser. Kamrater vår kamp handlar om ett i grunden annorlunda samhälle och vi vägrar att tro på att det som nu är rådande måste vara den enda vägens politik.
Jag läser om valfriheten ur Stig Sjödin:
Motsträvigt och med hjärtat fullt av trots
erkänner jag detta;
det var inte sotet, dammet, smutsen
inte heller hemgången med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
inte heller valkarna,
som var förnedring.
Nej, det var den osynliga nåden
Att få slita ut sig,
den stora favören att få välja,
där val ej fanns.
Kamrater, människors längtan efter trygghet och frihet begravs under vanmaktens täcke och tilltron till att det går att förändra har fått sig en kraftig törn. Dom som får betala när konjunkturen svänger är alltid dom samma, dom som sitter säkert oavsett, likaså. Efter decennier av nedskärningar, EU-anpassning och en aggressiv ideologiproduktion råder det idag närmast konsensus. Nyliberal ekonomisk politik presenteras som om den skulle vara en naturlag. Alla ska älska aktieutdelning. Men kamrater, konsensuspolitiken måste få gå i graven, frid över den. Valfrihetens tid för en liten elit är förbi. Kamrater, vi ska bygga världens bästa välfärd utan vinstintressen.
Det rasistiska tonläget genomsyrar Sverige. Politiker gör allt för att "möta" fördomarna. Folkpartiet kollar in Dansk Folkeparti och Göran Hägglund kör på verklighetens folk-temat a´ la norska FRP. Men han lyckas istället med konststycket att se helt overklig ut i sin piketröja och med sina hittepå svennebanan-repliker. Islamofober utger sig för att vara religionskritiker och bedriver ett korståg i ateismens namn. Integration- och
jämställdhetsministern vill att invandrare ska lära sig att stå i kö. För det gör man tydligen inte "där borta" .
Kamrater, islamofobin är vår tids stora fråga. Det spelar roll vad vi gör nu för vad som blir Sverige i framtiden. Vi måste göra allt som står i vår makt för att slippa säga, vad var det vi sa. Och för övrigt, om det är någon som ska lära sig att stå i kö så är den borgerliga regeringens ministrar, som gör allt för att låta den med fetast bankkonto och tjockast plånbok få gå före. Är det någon som borde sätta sin signatur på ett svenskkontrakt så är det Fredrik Reinfeldt som gett sig på allt det som är unikt, rättvist och bra med Sverige.
Kamrater, när jag var liten köpte min familj en husvagn. Jag tyckte att det var fantastiskt. Ett hus på hjul liksom, det kunde inte bli bättre. Det hände att husvagnen kom på tal i slutet av månaden. Mina föräldrar hade dåligt ställt och oroade sig för hur dom skulle få ekonomin att gå ihop. Därför kom husvagnen på tal även under vinterhalvåret. Kamrater, att vissa barn ska behöva växa upp med stress och ångest över småsaker som husvagnssemestrar medan andra lapar sol i skärgårdspalats är orimligt. Vi betalar deras semestrar på franska rivieran med vår barndomsångest, men dom är inte nöjda. Dom vill ha mer. Folket med skärgårdsutsikten, den som dom har för att jag inte har den, har mage att anse sig vara missgynnade. Dom påstår att dom kommer att drivas från sina hem. Men kamrater, vi ger dom ett råd. Om ni vill slippa fastighetskatten, skaffa husvagn för fan! Det är alldeles för lätt att vara rik i Sverige.
Kamrater, det talas om incitament som drivkraft för att minska arbetslösheten och ge unga jobb. Jag känner en stark aggression varje gång jag får höra det ordet. Enligt högern så är en sporre till att söka fler jobb att göra det så uselt som möjligt för arbetslösa och sjuka. Morot och piska kallas det i debatten. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin menar att ungdomar är lata och spelar TV-spel istället för att jobba. Därför behövs dessa incitament, extremt låga ersättningar och i bästa fall verkningslösa arbetsmarknadsåtgärder. Det märkliga är att det enbart är vanliga människor som är beroende av dessa såkallade incitament för att prestera. Dom redan rika behöver inte leva efter den devisen. Tvärt om ska dom ha det så enkelt som möjligt, låga skatter och höga vinstuttag. Allt för att aktieportföljen ska växa. När man pratar om dom rika, är ett incitament något som ska göra det bättre, när man pratar om oss andra gäller det direkt motsatta. Kamrater, om jag får höra någon snacka om att försämrade villkor och fattigdom är ett incitament för att lyckas i livet kommer jag att svinga den där piskan mot dom som redan på förhand roffat åt sig alla morötterna.
Kamrater och systrar, i valrörelsen ska det inte råda någon tvekan om vilka som är dom tydligaste feministerna. Vi ska lyfta unga LO-kvinnors situation på arbetsmarknaden, med osäkra visstidsanställningar och otrygga arbetsmiljöer. Men vi ska också vara dom som pratar om det som känns in på bara skinnet, som smärtsamt intensivt skär igenom allt annat, mäns våld mot kvinnor, unga tjejers vardags rädsla och vårt begränsade livsutrymme. Vi kräver att en rödgrön regering tar unga kvinnors villkor på allvar. Feministiskt självförsvar ska finnas på varje skola i hela landet. Det ska vi se till.
Kamrater högern anklagar oss ofta för att vilja lägga sig i människors privatliv. Dom syftar förstås på sådant som en allmänsjukvård och människors rätt till heltid. Ett annat ljud i skällan är det när det handlar om det enorma övervakningssamhälle som dom tvingat fram. Så när högern kommer dragandes med lögnen om att vi skulle förespråka mindre frihet kastar vi det tillbaka i ansiktet på dom. Det är högerregeringen som rättmätigt ska få svara på frågan om dom vill ha det som i Sovjet.
Kamrater det är vi själva som avgör hur vi ska uppfattas och vilka vi vill förknippas med i valrörelsen. I förslaget till Valprofildokument skriver förbundsstyrelsen att vi ska vara dom som vrider dagordningen till vänster. Vi är dom tydligaste systemkritikerna när vi är konkreta. Vi ska vara grannen som protesterar mot ombildningar av hyresrätter, vi ska vara arbetskamraten som står upp för bättre arbetsvillkor och vi ska vara klasskompisen som kräver feministiskt självförsvar i skolan. Vi ska vara revolutionären som talar om mitt liv, på mitt språk, som säger "jag förstår hur du menar men kom med oss så kan vi förändra tillsammans".
Kamrater, en lyckosam frihetskamp kräver att vi finns på plats i ungdomars vardag. Med en sammanhållen valrörelse, från Skåne till Norrbotten, kommer vi att finns på plats. Vi ska täcka alla fritidsgårdar, bostadsområden och skolor med budskapet om att en förändring är möjlig. Vi måste vara dom som sätter ord på det som sker här och nu, som gör klass- och könsorättvisorna begripliga i människors vardag. Vi ska organisera ungdomar i kamp för deras egna intressen och vi ska göra det förbannat bra, mycket bättre än hittills, dubbelt så bra. Kamrater, minns löftet i verksamhetsplanen. Dubbelt så många klubbar innebär en dubbelt så stark frihetskamp.
Överklassen har haft all anledning att fira dom senaste åren. Men den festen är snart över. Den 19:e september kastar vi ut högern från Rosenbad. Då sätter vi stopp för miljardregnet över dom redan rika, då gör vi om och gör rätt. Vi bygger världens bästa välfärd för deras miljardbonusar, vi låter dom rika få stå för notan. Den 19:e september är första anhalten i frihetskampen, då förändrar vi Sverige tillsammans kamrater. För vi förtjänar bättre.
Och härmed förklarar jag Ung Vänsters riksting för öppnat!