Lördagen den 15 februari 2003 är redan en historisk dag. över tio miljoner människor gick ut på gator och torg runt om i hela världen för att säga nej till USA:s krigsplaner och ja till freden. På plats efter plats slogs olika rekord. I Sverige var demonstrationerna på många håll de största på orten sedan de stora Vietnamdemonstrationernas dagar, kanske någonsin.
Siffrorna är för många för att kunna upprepas med rättvisa här. Vi var över 50.000 i Stockholm, 25.000 i Göteborg, 1000 i Visby, 1500 i Piteå. Det ordnades till om med en demonstration i Alfta.
Trots intensiv och långvarig propaganda, trots oblyga försök att jämställa kamp för freden med stöd till Saddam Husseins diktatur, trots skrämselpropaganda om terroisthot och massförstörelsevapen gick människor i olika åldrar, med olika bakgrund och i övrigt vitt skilda åsikter ut för att göra det enda rimliga: vägra ge sitt stöd till ett regisserat folkmord.
Jag är stolt över att Ung Vänster var med och arrangerade demonstrationer på över trettio platser i landet – så gott som alla demonstrationer som ordnades. Men jag är ännu stoltare över att få vara med om en bred och folklig rörelse som utmanar makthavarnas krigshets.
Vi som demonstrerade den 15 februari gjorde en medborgerlig plikt. När våra makthavare inte förmår representera oss –måste vi representera oss själva. Det var vad vi gjorde. Vi talade förbi männen som dinerar i pelarsalar medan de planerar folkmord. Vi talade folk till folk – från det svenska folket till det irakiska och det amerikanska. Från fredsvän till fredsvän, medmänniska till medmänniska.
Vi ställde också den svenska regeringen till svars för dess svansviftande hållning mot krigshetsarna. Regeringens politik strider mot regeringspartiets egna kongressbeslut, mot det som presenteras för väljare i valrörelser och det som majoriteten av det svenska folket vill se. Vi vägrar acceptera en politik där den svenska regeringen lierar sig med massmördare.
Vår statsminister sade för ett tag sedan i Ekots lördagsintervju att han hoppades på ett ”kort men intensivt krig”. Och han tillade att ett sådant krig ”påverkar konjunkturen lika positivt som efter Kuwaitkriget”. Slakten på en kvarts miljon människor prisades alltså av en svensk statsminister för att den lyfte konjunkturen. Så talar en feg politisk ledare som blott har de mäktigas gunst för ögonen.
Protesterna den 15 februari gör skillnad. Vi ser hur organiserade folkopinioner vrider debatten och tvingar fram nya ställningstaganden. Därför måste protesterna fortsätta på olika sätt. Mot krigets vansinne måste ställas ett förnuftigt, konkret, slitsamt arbete. Det måste demonstreras och manifesteras. Det måste samtalas vid fikabordet på jobbet. Det måste talas, skrivas, väsnas.
Inget svenskt stöd till USA:s krigsplaner!
Inget missbruk av Förenta nationerna för ett angreppskrig mot Irak!
Inget krig i vårt namn!
Ali Esbati
Ordförande, Ung Vänster