I skrivande stund verkar det som att den amerikanska regimenoch dess villiga medbrottslingar är i slutskedet av att lyckas ta bort den
auktoritära regim som de själva en gång installerat och byggt upp. Priset har varit kanske 35000 döda irakier – vi lär få bättre siffror först när det passar amerikanerna. Och innan dess en slakt av en kvarts miljon människor, följt av en terrorblockad som tagit livet av ytterligare 1,2 miljoner.
Det som genomförts är ett brott mot mänskligheten. Det är värt att
gång på gång upprepa detta viktiga men nedtystade faktum. Efter andra världskriget slog Nürenbergtribunalen fast följande: ”Att inleda ett aggressionskrig … är inte bara ett internationellt brott; det är det
yttersta brottet, som bara skiljer sig från andra krigsförbrytelser i det att det inbegriper i sig självt hela deras samlade ondska”. Kriget är en förbrytelse. George W Bush är en förbrytare.
Den masslakt på oskyldiga människor som vi bevittnat och bevittnar dryper av den vidrigaste rasism. Irakiska människoliv har setts som icke-liv.
Kriget har avhumaniserat ett helt folk och våra medier har fallit in i
retoriken. Aftonbladet hade för några dagar sedan en löpsedel och
förstasida om en amerikansk soldat som dödats i strid: ”22-årig
tvåbarnsmor dödad i bakhåll – av Saddams soldater”. Hade en sådan löpsedel varit tänkbar för de tusentals irakiska värnpliktiga som massakrerades av en övermäktig fiende? Eller om de tusentals irakiska mödrar som fallit offer för bombmattor och automatvapen?
Vem har sett löpsedeln ”Safa Karim – 11 år gammal – dör snart i svåra smärtor”? ändå är hon lika verklig som vilken amerikan eller britt som helst. Den brittiske journalisten Robert Fisk skriver om henne. Han berättar hur hon träffats i magen av splitter från en amerikansk bomb. Hur hon nu bundits fast till armar och ben i sin säng eftersom hon spyr upp de smärtstillande tabletterna.
Det oerhörda mänskliga lidandet är i sig ett skäl att fördöma detta krig.
Men det här kriget – eller snarare denna olagliga ockupation – har mycket mer långtgående konsekvenser.
Vi ser nu hur den nakna kolonialismen gör comeback på ett sätt som få trodde var möjligt för bara några år sedan. Det rapporteras att britterna har hittat ”en shejk” eller enligt andra uppgifter ”en klanledare” i Basra – denna sekulära miljonstad fylld av industriarbetare – som ska utnämnas till någon slags ledarfigur. Vi har läst om det i historieböckerna. Nu får vi läsa om det i dagens tidning.
Idag är de från början ihåliga ursäkterna för ett folkrättsvidrigt angrepp mot Irak redan glömda. Minns någon massförstörelsevapnen? De som USA och dess allierade sålt till Saddam? Var är de nu? Istället har USA – som är det enda landet i världen som använt kärnvapen och som under Vietnamkriget
fällde 50000 ton kemiska och biologiska vapen – använt utarmat uran i sitt krig.
Planerna att luftlandsätta demokrati i Irak upprepas ännu. Samtidigt får vi veta att ett gäng amerikaner, britter och australisensare hängt vid en badort i Kuwait (!) för att förbereda det kommande styret i Irak. Efter kriget lär vi se några härliga bundsförvanter rikligt belönade. Qatar, där USA haft sin stridsledning är inte direkt någon spirande demokrati. Det sammanlagda antalet politiska partier i Kuwait och Saudiarabien uppgår till noll.
Detta krigsvansinne är ett led i etablerandet av ett globalt skräckvälde.
Det är alldeles uppenbart att det största hotet mot varje människa på vårt jordklot är den rubbade regim som härskar i Washington. Det ger oss alla ett skäl att protestera här och nu.
Vill vi leva i en värld där vilket land som helst kan ockuperas på vilka
grunder som helst? Vill vi leva i en värld där världsfrånvända
fundamentalister tilsätter och avsätter regeringar, mördar och lemlästar, för att säkra ekonomiska intressen? Vill vi att amerikanskt godtycke ska vara lag också i vårt land?
Det är som den indiske författaren Arundahti Roy skrev för någon vecka sedan: Kanske kommer folk att dansa på gatorna i Basra när Saddam Husseins regim faller. Men skulle Bushs regim falla, skulle människor dansa på gatorna över hela världen.
Möt upp på demonstrationerna den 12 april!