Hem / Artiklar / Islamofobin hotar säkerhetsläget

Islamofobin hotar säkerhetsläget

17 januari, 2011

Idag talar jag på Folk och Försvars rikskonferens under rubriken ”Sverige i säkerhetspolitisk förändring”. Det finns många tänkbara ingångar i en sådan diskussion. Jag tänker välja en ingång som jag tycker saknas i den allmänna debatten i Sverige, men också här på rikskonferensen.

Den 9 januari skriver tidningen Sydsvenskan om Malyum Salah Hasha. Hon är en somalisk kvinna i min ålder som bor och lever i skånska Tomelilla. På vägen till dotterns dagis, blir hon först trakasserad. Ungdomar skriker åt henne, säger att hon är en neger som ska ta av sig sin gardin. Hon börjar gå omvägar. Men ungdomarna letar upp henne och övergår till att kasta sten på henne och hennes sexåriga dotter. Det sker upprepade gånger. Hon blir rädd. De fortsätter skrika att hon ska ta av slöjan.

Det här är bara ett exempel på det nya säkerhetsläget i Sverige, det finns många fler liknande historier.

I november förra året blockerade ett ungdomsgäng i Hallunda utgången för ett antal personer som bad inne i en moské och började kasta stenar genom fönstren. Flera blev skadade och en fick föras till sjukhus.

När jag och min vän som är född i Iran en kväll i höstas satt på en krog i Stockholm för att äta och ha det allmänt trevligt blev vi avbrutna av en man som kom fram till vårt bord. Han ville ”ge muslimen en utskällning”.

I mitten av december skakas Sverige av en sprängning som sker på Drottninggatan i Stockholm. I höstas sköt en man skoningslöst mot malmöbor med invandrarbakgrund. Det finns skillnader mellan dessa händelser. Men att båda har något med det rådande höga tonläget, och polariserade klimatet att göra, är relativt givet. Två män, galningar om man så vill, färgade av de strömningar som finns i samtiden. Precis som lasermannen var i sin tid.

Samma kväll som sprängningen på Drottninggatan skedde får representanter för muslimska organisationer ”stå till svars” i nyhetssändningarna. Jag talade med en som fick vara med, som jag känner, innan jag åkte till rikskonferensen. Och han sa någonting väldigt viktigt: ”Varför fick inte vi muslimer vara offer i Sverige den dagen? Det kunde ju lika gärna varit jag som gick förbi på Drottninggatan.”

En undersökning från 2008 där man frågat 250 praktiserande muslimer om trakasserier och hot, visar att nio av tio utsatts för trakasserier på offentlig plats av okända personer. I princip samtliga kvinnor med slöja var drabbade. Flera undersökningar visar samma mönster.

Hatet mot muslimer ökar. Vi kan se det i hatbrottstatisktiken, i berättelser som kommer till oss, eller när det är som mest allvarligt, i Malmö med döden. Islamofobin håller på att slå rot och bli vardagsmat. Det var inte organiserade nazister som kastade sten på mamman och sexåringen i Tomelilla – det var vanliga högstadieelever.

Alla är förlorare i ett Sverige där rädslan får slå rot. Men några får betala ett högre pris än andra. Det är den växanda rasismen och islamofobin som riktar udden mot alla människor med utländsk härkomst som vi borde fokusera mer på när vi diskuterar det nya säkerhetsläget. Inte som förövare utan som offer för ett nytt Sverige där deras trygghet är undanträngd. Jag bär idag samma klädesplagg som fick ungdomarna i Tomelilla att ropa: ”ta av dig din gardin neger”. Det gör inte mig till en ickemänniska som inte behöver skyddas.

Malyum fick nog när hennes sexåriga dotter träffades av en sten i ryggen. Hon anmälde, men det avskrevs trots att bevis fanns. När barnen kastar sten på bussar i Tensta där jag bor, heter det extremism, i Malyums fall i Skånska Tomelilla, avskrevs det som pojkstreck.

Även förra årets rikskonferens vigdes delvis åt att tala om så kallad ”politisk extremism”. Tyckare blev experter i talarstolen och fokus låg på förorterna. Men inte utifrån dom som lever där och deras perspektiv eller på deras situation i det nya Sverige. Inte utifrån känslan av att bli kränkt, trakasserad och hatad på grund av sin bakgrund. Det handlar inte om enskilda individer eller företeelser, utan om samhällsförändringar som i slutändan hotar demokratin.

Vill vi på allvar tala om säkerhet och försvar, så måste vi skifta perspektiv och se vilka som idag lever under hot. Vilka är annars folket vi säger oss vilja försvara?

Artikeln är även publicerad på Newsmill.