Som reaktion mot det ökade högerextrema våldet ropas återigen på förbud mot rasistiska organisationer. De som ropar på förstärkt polis för att tackla detta problem, missar sin egen roll, allas vår roll, i att bekämpa rasismen och försvara demokratin och människovärdet.
Det handlar faktiskt inte om att straffa begångna brott, att hårdare hämnas på de som hotar friheten i Sverige, utan om att redan på förhand se till att ingen gör det. Att ingen mördar meningsmotståndare, invandrare eller andra för nazisterna misshagliga personer i vårt land. Det är inte främst polisens eller domstolarnas sak.
Vad det handlar om är oss. Om opinionsbildning, om folkbildning och om kamp. Så länge snacket på arbetsplatserna får gå i främlingsfientliga banor, utan att någon säger ifrån, och så länge nazister lyckas sprida sin propaganda och värva nya medlemmar på Sveriges gymnasieskolor utan att någon säger ifrån, så har vi medborgare i Sverige undlåtit att göra det som är vår medmänskliga plikt. Vår skyldighet att försvara alla människors lika värde. Att hindra att lögner och förtal får fotfäste och blir grogrund för främlingsfientlighet, rasism och våld. Att protestera mot att andra människor trakasseras, förtalas eller utsätts för konsekvenserna av en inhuman flyktingpolitik.
Regeringens initiativ med Levande historia, och uppmärksammande av förintelsen är bra, på så vis att det ger oss ett historiskt perspektiv på konsekvenserna av rasism och främlingsrädsla. Men det rimmar samtidigt illa med en flyktingpolitik som tack vare samma regering i samarbete med moderaterna numer liknar Ny Demokratis program. Man har infört visumtvång för alla flyktingar från krigsdrabbade områden, som förhindrar att människor kan söka hjälp i Sverige. Man utvisar flyktingar trots att starka humanitära skäl föreligger, och ibland utan skäl. Man visar att de främlingsfientliga krafterna har rätt när de beskriver flyktingmottagning som ett problem, eftersom man själv inte vill ta emot folk som behöver hjälp och en fristad.
När det gäller idéerna om inskränkningar i organisationsfriheten, så är det viktigt att komma ihåg att det inte saknas rättsliga möjligheter att komma åt de rasistiska organisationerna idag, eftersom de redan nu allt som oftast gör sig skyldiga till hets mot folkgrupp, vilket är ett brott mot lagen. Tyvärr blir detta brott nästan aldrig åtalat, eller ens utrett, vilket föranleder att tro att en lag mot rasistiska organisationer inte skulle få särskilt stora verkningar i polisarbetet. Man skall också vara medveten om att det inte går att veta hur det slår, att ge myndigheterna ett vapen som kan förbjuda organisationer som har åsikter som inte passar i samhället. Vi kanske inte kan se något problem med det nu, men om vi vill skydda demokratin skall vi också vara medvetna om att de politiska majoriteterna kanske inte alltid kommer att se ut som de gör nu, och den relativa åsiktstolerans som präglar större delen av riksdagen kanske inte alltid består.
I stället för förbud: kan vi få se varje rektor, kommunalråd, journalist, skolelev, verkstadsmekaniker och så vidare närvarande på någon av alla de manifestationer och demonstrationer som regelbundet arrangeras i vårt land för att hindra rasismens och nazismens framfart.
I stället för förbud: kan vi få se en konsekvent, human flyktingpolitik, där vi häver visumtvången och ger flyktingar rätt att söka asyl i Sverige.
Rasismen skall slås tillbaka, men inte genom att ropa på staten. genom undervisning, opinionsbildning och kulturliv, genom arbetarrörelsens, folkrörelser och andra demokratiska krafters kamp, kan vi bekämpa verklighetsförfalskning, intolerans, rasism, främlingsfientlighet och fascistiska ideologier.
Ställningstagandet mot alla former av rasism, nazism och fascism är inte någon privatsak, som bara angår var och en. Det är en gemensam sak för hela det demokratiska Sverige, för varje frihetsälskande individ, för varje del av arbetarrörelsen och svenska folkrörelser.
Jenny Lindahl
Ordförande Ung Vänster